Torsdag 3 februari:
Efter tre hektiska timmar på jobbet mellan klockan 07 och 10 tog jag ledigt under resten av dagen. Det var dags att påbörja resan mot Berlin genom att först köra till Malmö för att där träffa min kusin Ola. Väl framme packade vi in våra prylar i den lilla Smarten som vi skulle köra med.
Vi rullade ut över Öresundsbron och lämnade så småningom Sverige bakom oss. Tjugo mil senare stod bilen parkerad på båten till Puttgarden och vi satt i restaurangen och åt och drack kaffe. Väl på tysk mark ställde vi in gps:en på Scandic i Lübeck där vi skulle bo under natten. Hotellet var ett gammalt Holiday Inn-hotell vilket man tydligt kunde se på de för den amerikanska hotellkedjans karakteristiska ljusslingor som följer takets konturer. Rummet var av standardtyp; rent och snyggt. Vi slappade en stund på rummet innan vi gick in mot stadens gamla stadskärna för att se oss omkring, och leta upp någon trevlig pub. Vi passerade bland annat några fina kyrkor och ett kvarter med riktigt gamla hus och smala slingrande gränder. Slutligen hittade vi en pub som såg trevlig ut där vi slank in för att, lite kalla och frusna efter promenaden i februarikylan, beställa några stycken av pubens egenbryggda öl. Vi satt där nog i några timmar innan promenaden fortsatte i riktning mot hotellet. Hotellbaren blev vårt nästa mål för kvällen, innan det var dags att tänka på följande dag.

Fredag 4 februari:
Morgonens första biltur gick till en stor Porschehandlare i Hamburg. Ett stort läckert sortiment av lätt begagnade bilar kunde beskådas, liksom givetvis helt nya bilar av olika modell. Där var särskilt en bil som jag fastnade för; en svart 996 Carrera 2 med rena vackra linjer utan överdrivna vingar och liknande. En kort koll i tillbehörsbutiken avslutade vårt besök. Färden gick vidare mot Berlin och avbröts av två fikastopp längs vägen. Med GPS:en inställd på Unter den Linden kryssade vi längs folkfyllda gator genom Berlins förortskvartér. Det var en sliten stad som tog emot oss, kanske inte med dess vackraste sida precis. Berlin har de senaste åren varit Europas största byggarbetsplats. Berlinarna gör allt för att staden ska återfå sin plats som en spännande och attraktiv stad i mitten av Europa. Därför byggs det hejdlöst överallt i city. Byggkranar finns i massor. Överallt införlivas spännande arkitektur och nytänkande för att den forna ruinstaden åter ska locka besökare. Vi hade bokat rum på Hotel Unter den Linden som visade sig likna ett gammalt östtyskt lyxhotell (Jag har vid senare tillfälle fått reda på att hotellet var ett av Östberlins stora paradhotell. Den svenska ambassaden hyrde sig tillfälligt in här 1972 då Sverige erkänt Östtyskland som nation.). Smarten tog oss smidigt till vårt mål vid Unter den Linden, ca 200 meter öst om Brandenburger Tor; alltså i forna Östberlin. Hotellet hade vi bokat via Internet. Det var löjligt billigt med tanke på dess läge, och faktiskt helt okej standard; 410:- per person och natt (anm. hotellet revs sommaren '06). Vi gick in i ganska stor lobby, med stora fönster ut mot gatan och det intilliggande torget, och fick rumsnyckeln. Långa smala öststats-korridorer ledde oss till vårt rum.

Strax intill låg Friedrichstrasse, som en bit norrut leder till en centralstation, och ett antal hundra meter söderut till korsningen vid Checkpoint Charlie. En del av tiden som var kvar av dagen spenderade vi längs denna gata, i affärer, i gallerior och på ett riktigt schysst fik; Café Einstein. Ett coolt ställe med laidback stämning, perfekt för att spendera någon timme genom titta på folk och snacka skit.

Att avsluta kvällen på något genuint Berlinskt hak tycktes som en bra idé. Vi tog U-bahn till en annan del av Berlin, på jakt efter en restaurang Ola besökt för 10-12 år sedan. Vi hittade faktiskt stället efter lite letande på gator som kändes en aning tveksamma att vistas på under natten. Det visade sig att maten de serverade var begränsad till något gammalt riktigt sopigt och antagligen oätligt kött av något slag. Efter en öl från ställets egna bryggeri gick vi vidare i mörkret. Vi kom in på en liten gata med ett antal kvarterskrogar. Vi valde ut en och gick in. Det visade sig vara ett bra val. Maten var mycket god och vällagad. Att man fick vänta en timme på maten gjorde inte så mycket eftersom stället var så trevligt i övrigt. Väl tillbaka på hotellet avslutades kvällen slutligen med ett besök i hotellbaren. 

Lördag 5 februari:
Klockan 03... jag vaknar... Som förebyggande åtgärd hade jag med mig öronproppar, såna där små gula av någon typ av skumgummi, som man rullar ihop och trycker in för att slippa en massa oljud, som t ex snarkningar. Dessa hade nu tydligen ramlat ut, och jag börjar försöka hitta dom. Jag vill inte tända utan lyser med min mobiltelefon. De måste ju ligga i närheten, på täcket eller kudden eller så. Men nä, jag hittar dom inte. Jag kollar lite på golvet, och en liten bit in under sängen hittar jag den ena. Jag ger upp letandet och nöjer mig med en istället för två. Det hjälper väl lite i alla fall tänker jag när jag rullar ihop den gula skumgummibiten och trycker in den i örat. Sömnen smyger sig snabbt på, och jag vaknar inte förrän mobilens alarm ringer vid 07.30-tiden. Det är med stor fasa och förfäran jag lägger blicken på ovansidan av mitt täcke. Där ligger två gula öronproppar och skiner i morgonsolens strimmor som letar sig in genom gardinerna. VILKEN ÄR DÅ DEN TREDJE JAG HAR I ÖRAT skriker jag för mig själv med skräck i blicken!? Snabbt sliter jag ut den och inser att den antagligen suttit i en svettig och fet östtysk tants smutsiga och äckliga öra. USCH!

Som tur är glömmer jag snabbt den feta tanten och vi sticker ner och käkar frukost, en ganska stor och generöst tilltagen buffé i en sal med säkert tusentals glödlampor i det spegelklädda taket. Östtyskt så det skriker om det!
Med kameror går vi i flödande solsken mot Oburgstrasse, någon kilometer nordost om hotellet. Vi har bokat en guidad promenad genom Berlin, "The Famous Insider Walk". Namnet låter kanske inte så förtroendeingivande, men företaget har ett gott rykte och ska ha duktiga guider. Vi är lite tidiga till mötesplatsen, så vi sätter oss på ett intilliggande fik/pub som är inbyggt i en gångtunnel under järnvägen. Natten som varit har inte riktigt släppt taget om puben. Samtidigt som personalen städar och polerar trägolvet med en stor maskin står två kraftigt berusade, antagligen alkisar, och lutar sig mot ett bord. Den ena har kommit till "gam-nacke-stadiet" och är helt okontaktbar när hans nästan lika "borta från verkligheten"-kompis står och sluddrar något ohörbart till honom. Som tur är slipper vi stå där så länge, för plötsligt ser vi att det börjar strömma till folk utanför vid mötesplatsen. Det visar sig att den grupp vi trodde skulle bestå av max tio personer växer till säkert trettio, om det räcker. Guiderna tog betalt, och förklarade hur turen var upplagd. När det var klart började vi gå mot första stoppet för turen.

• Bredvid Pergamon-museet på floden Sprees södra strand, ligger den plats där man tror de första bosättningarna för staden Berlin byggdes. Guiden berättade och förklarade hur Berlin genom historien sedan utvecklades och blev till den stad den är idag.

• Längs Oranienburger strasse ligger den nya synagogan. Den gamla förstördes delvis under Kristallnatten 9-10 nov 1938 då Nazistregimen plundrade och brände tusentals synagogor, kyrkogårdar, judiska hem och affärer över hela Tyskland. Synagogan sattes i brand, men en tysk polis hjälpte i hemlighet till att släcka branden. Synagogan klarade sig hyfsat igenom Kristallnatten men totalförstördes senare under de allierades bombräder över Berlin. Efter kriget byggdes delar av synagogan upp igen trots att den judiska församlingen nu bara bestod av ca 200 personer. Vi stannade till ett tag och fick förklarat hur den judiska befolkningen levde, och nu lever i Berlin.

• Vi gick vidare längs Oranienburger strasse i gamla Östberlin för att titta på Tacheles Kunsthaus. Det är en av de oberäkneliga fickor som finns här och var i Berlin - en ockuperad rivningskåk med intensiv konstnärlig verksamhet. Innan kriget var detta en stor butiksbyggnad.

• Nästa stopp var utanför Metropoltheater Distel. Här förklarade guiden hur man renoverade och byggde upp husen i Östberlin efter kriget. Man använde en byggnadsteknik som var billig och som innebar att man snabbt kunde bygga upp nya hus.  Vi fick även veta att ser man en spårvagn i Berlin så vet man att man är på östsidan eftersom det bara var här som det fanns spårvagnar. Ett sätt att ytterligare orientera sig är att titta hur trafikljusgubbarna vid övergångställena ser ut. De skiljer sig åt mellan öst och väst. Den västtyska gågubben är strömlinjeformad, stiliserad och tjänar sitt syfte; att visa folk när de kan gå över gatan. Den östtyska varianten är däremot för ovanlighetens skull mer fantasirik. Den föreställer en herre i kostym och hatt som med bestämt sätt stegade framåt. Han har en rundbrättad hatt och sträcker farbroderligt ut armarna som för att välkomna folk till att stå kvar. Och det gjorde de på östtiden; men ännu idag står folk i östra Tyskland mycket oftare än sina bröder i väst kvar vid rött ljus, även om det inte finns några bilar i närheten.

• Vi fortsätter söderut längs Friedrichstrasse och går över Wiedendammbron; svänger höger efter bron och går mot Reichtag. Gående längs floden Spree där muren en gång gick blickar jag bort över de nya stora byggnader som ingår i det nya moderna Berlin. Vi stannar till bakom själva Reichtag-byggnaden, på Friedrich Ebert Platz. Innan 1989 gick Berlinmuren här, mitt över torget. En slinga med gatsten slingrar sig genom hela Berlin och märker ut precis var muren en gång stod.

• Brandenburger Tor ligger ca 100 meter längre söderut. Guiden berättar historien kring området och hur det utvecklas för att inrymma många av världens länders ambassader.

• Mellan Brandenburger Tor och platsen för Hitlers bunker vid Voss strasse ligger det nya Förintelsemonumentet. Det var inte riktigt färdigbyggt när vi var där; man kunde gå upp på en liten läktare för att överblicka området. Under förarbetet med att bereda marken för monumentet stötte man på en gammal bunker. Denna ligger en bit från führer- och fahrerbunkern (Hitlers bunker och SS fordonsbunker). Det visade sig vara Goebbels bunker som ligger mellan führerbunkern och Pariser Platz.

• Längs Voss strasse låg innan andra världskriget den stora regeringsbyggnaden, det gamla (tom -38) och nya (from -39) Reichkanslei. I detta område och längs Wilhelmstrasse låg de flesta regerings- och ministeriebyggnader. Den enda byggnad som fortfarande står kvar nu för tiden är Voss strasse 33. Här låg det tyska "Reichs Railway Company" innan kriget. Länken www.neue-reichskanzlei.de presenterar området förr och nu mycket detaljerat och utförligt. På regeringskansliets baksida (strax norr om Voss strasse) fanns en av ingångarna till bunkern där Hitler begick självmord 1945. På platsen där Adolf och Eva Hitlers, paret Goebbels och deras barns kroppar brändes finns nu en oansenlig parkeringsplats. Många meter under markytan ligger resterna av führerbunkern som demolerats i omgångar. 1945 stod bunkern öppen och var en populär attraktion för allierade soldater; även Sir Winston Churchill var där under ett Berlinbesök. Detta gillades inte av Sovjet som såg till att stänga området och förberedde bunkern för sprängning. 1947 gjordes den första sprängningen. Den lyckades inte pga bunkerns mkt tjocka väggar och tak. 1959 gjorde man ett nytt försök som även detta misslyckades. När muren byggdes två år senare hamnade bunkern i "no mans land"; den ökända death strip. 1988 började bostäder byggas åt prominenta kommunistpartimedlemmar just här.  Man kom då åt den gamla bunkern igen. En bunkerentusiast som numera arbetar bl a som guide i området snodde åt sig en byggnadsoverall och smög sig ner med en gömd kamera i resterna av bunkern. Året därpå då muren föll fick han möjlighet att undersöka hela området närmare. Han fann ett myller av gångar och tunnlar, vissa som ledde till de forna regeringsbyggnadernas källare. I detta område men inte direkt ovanpå bunkrarna står nu stora trista lägenhetshus av "öststats-snitt" byggda på 80-talet.

• Vi fortsatte söderut och stannade till vid Görings Luftwaffe-ministeriebyggnad som nu inhyser finans-ministeriet. Detta är den enda tredje riket-byggnad som idag finns kvar. Arkitekten och senare rustningsministern Albert Speer ritade och uppförde komplexet, som står kvar i originalskick.

• Vid Niederkirchnerstrasse finns en ganska stor bit av muren kvar. Den står precis intill Topographie des Terrors som är en utomhus-utställning om Förintelsen. Vi stannade till och tog några bilder av muren. Vi hade nu gått runt i några timmar och de var riktigt riktigt kallt. Som tur var visade det sig att vi en kort stund senare fick värma oss under en fikapaus.

• Österut, några hundra meter pausade vi på Schlotsky's, ett fik som ligger strax intill Checkpoint Charlie. Ola och jag satte oss vid ett stort fönster där solen sken in och värmde upp de två frusna svenskarna. Checkpoint Charlie var de allierades gränspostering och låg i den amerikanska sektorn i Västberlin vid den tiden då muren fortfarande fanns kvar. Strax intill, på andra sidan gränsen, fanns den östtyska gränsposteringen. Kontrollpunkten befann sig på Friedrichstraße i Berlin-Mitte och endast anställda vid de allierades militärorganisationer eller deras ambassader, icke-tyska utlänningar samt medarbetare vid den varaktiga representationen för Förbundsrepubuliken Tyskland och DDR-funktionärer fick passera den. Beteckningen "Charlie" härstammar från NATO-alfabetet och står för alfabetets tredje bokstav. Checkpoint Alpha var gränsövergången på autobahn vid staden Helmstedt, Checkpont Bravo var autobahnövergången Dreilinden strax utanför Berlin. När DDR-ledningen försökte inskränka de allierade västmakternas rättigheter stod i oktober 1961 sovjetiska och amerikanska tanks med skarp ammunition mittemot varandra vid Checkpoint Charlie. Kontrollpunkten var skådeplats för ett antal uppseendeväckande flyktförsökt från det dåvarande Östberlin. Mycket tragisk var DDR-flyktingen Peter Fechters död. Tillsammans med sin kamrat Helmut Kulbeik försökte han den 17 augusti 1962 att klättra över muren i kontrollpunktens omedelbara närhet. Kulbeiks flyktförsök lyckades men Fechter träffades av skott som avlossades emot honom. Inför ögonen på civila åskådare från väst, amerikanska soldater och östtyska gränsvakter förblödde han på den delen av gränsbefästningarna som kallades för dödsremsan. Idag är sig inte mycket likt vid Checkpoint Charlie, nya hus har byggts och av den östtyska gränsposteringen syns inga spår. En rekonstruktion av en äldre Checkpoint Charlie-byggnad, några skyltar och markeringar i gatan finns där dock. I ett hus precis intill ligger muséet Haus am Checkpoint Charlie.

• När fikapausen var över fortsatte vi nordost; passerade vi Gendarmenmarkt och var till slut framme vid Bebelplatz. På denna plats, den 10 maj 1933, på order av tredje rikets propagandaminister brände studenter från Humboldtuniversitetet tvärs över paradgatan, som är Unter den Linden, tjugotusen böcker av hundra tyska och icke-tyska författare. Böckerna hämtades från Alte Bibliothek men också från universitetsbiblioteket vid sidan om universitetet. ett stort bokbål där misshagliga författares, såsom Thomas Mann, Kurt Tucholsky och Stefan Zweig, verk brändes.

• En bit längre österut stannade vi vid vår sista hållplats för guidningen, utanför Berliner Dom, Altes Museum, och Palast der Republik. För inte så länge sedan var Palast der Republik en av Europas modernaste byggnader och DDR:s stolthet. En hightechskapelse mitt i centrala Berlin, vid Alexanderplatz, med säte för den östtyska riksdagen. Men byggnaden var på samma gång ett kulturhus för folket. Mindre än ett år efter murens fall 1989 upptäcktes höga mängder asbest och Palast der Republik stängdes omedelbart. Många har velat behålla detta jättehus, som ett minnesmärke över en svunnen tid, men det finns ett starkt politiskt motstånd. Staden Berlins senat har beslutat att Palast der republik så småningom ska rivas. Men, vid vårt besök stod byggnaden alltså fortfarande kvar.

Guidningen som varat "en hel dag" var mycket intressant och lärorik. Vi var vid detta laget genomfrusna och gick därför raka vägen till hotellet. Vi stannade där någon timme och tinade upp en aning innan vi stack ner till en Boss-butik som ligger hundra meter från hotellet. Ola köpte en orange jacka, jäkligt snygg. Det var matdags igen och jag hade läst någonstans att det skulle finnas några bra matställen kring centralen som låg en bit bort. Vi gick dit. Kvällen avslutades på Oranienburger Strasse, på ett ställe med stora mjuka fåtöljer och goda starka drinkar. Utanför stod en container och brann. Några prostituerade trippade upp och ner längs gatan.

Söndag 6 februari:
Denna dag skulle vi åka hem till Sverige igen, men förmiddagen skulle ägnas åt Östberlin bland annat. Man behöver inte komma långt över gränsen för att möta typisk öststatsarkitektur; stora grå lägenhetshus, breda flerfiliga vägar, stora torg: alla tomma på liv. Visserligen var vi där en söndags förmiddag. Kanske var det därför det var så folktomt. Men de stora husen med flera hundra lägenheter såg ut att stå tomma, att ha somnat in i en djup sömn. På ett av dem fanns en mycket stor reklamskylt för bilmärket Tatra högst upp vid taket; en relik från det forna öst. Vi körde inte någon längre sträcka österut, men några kilometer blev det i alla fall. Efter en stund vände vi tillbaka och körde till Wilhelmstrasse där vi parkerade Smarten. Det var väldigt kallt ute, så vi klev in på Starbucks vid Brandenburger Tor och beställde varsin stor Latte. Vi satte oss vid det stora fönstret som vetter mot torget. Att sitta en söndagsförmiddag i Berlin och dricka en varm Latte när det är bitande kallt ute var inte fel. Det var ganska folktomt ute, men en del turister började strömma till under den stund vi satt där.

Vi körde via Stauffenberg strasse ner mot Kurfürstendamm efter en runda runt Potzdamer Platz. Vi stannade till vid Kaiser-Wilhelm Gedächniskirche och tog några bilder innan bilen parkerades och vi gick en runda. Alla affärer var stängda eftersom det var söndag. Detta visste vi inte om, så vi fick helt enkelt sätta oss på ett fik till i stället. Det började nu bli dags för att dra oss hemåt, och vi satte sikte på Puttgarden och färjan till Danmark. Det blev en sträckkörning tills vi var framme vid båten. Vi nådde Malmö på kvällen och jag fortsatte norrut till Växjö. Den lilla helgtrippen till Berlin gav mersmak, och vi bestämde att ytterligare en tur till den mycket intressanta staden skulle ske igen inom en inte alltför lång framtid.