Fredag 27 mars:
Plats: Tågresa Växjö - Malmö.
Resan till Indien började med att våra kompisar Robban och Madde skjutsade oss till stationen i Växjö. Därifrån gick tåget till Malmö klockan 19 och en taxi tog oss från centralen i Malmö till min kusin Ola och hans tjej Nic där vi skulle sova under natten.

Lördag 28 mars:
Plats: Flyg Köpenhamn - Delhi.
Från Kastrup via Paris flög vi till Delhi. Framme i Delhi tog vi en taxi till hotellet som låg i det ruffiga backpackerområdet Paharganj.  Att mitt i natten åka genom dessa kvarter som mest liknade en kåkstad var inte bästa medicinen för vår första känsla av Indien. Strax innan vi var framme märkte vi att chauffören inte visste riktigt var vårt hotell låg, så han stannade och plockade upp en uteliggare som skulle visa vägen. Han körde väldigt vårdslöst i de smala gränderna. Till slut kom vi trots allt fram till vårt förbokade hotell, Hotell De Holiday Inn. Väl incheckade på hotellet kom vi upp på vårt rum, som inte var det bästa jag bott på precis. Det var ingen katastrof, men rent och snyggt kan man inte kalla det. Det var dock väldigt skönt att kunna låsa dörren om oss och slappna av och få känslan att äntligen vara framme vid första resmålet.

Söndag 29 mars:
Plats: Delhi.
Den första morgonen i Indien gick vi upp på hotellets takterrass för att äta frukost. Vi hade en bra utsikt över de närmsta kvarteren runt omkring. Det var skönt att i den värmande solen sitta med varsin kopp kaffe och rostat bröd och fundera över vad dagen skulle föra med sig. Efter nattens biltur anade vi lite oråd om hur schysst området vi kommit till skulle vara. Vi pratade med några andra som kommit till Delhi några dagar tidigare. De varnade oss för att inte låta första intrycket av gränderna vi skulle ut i efter frukosten styra hur vår syn på Indien skulle bli. Man vande sig efter några dagar. Lät ju betryggande!  

Vi tog oss ut i vimlet i gränderna. Det var massor av folk överallt, väldigt hektiskt och smutsigt. Lervälling och vatten på gatorna. Precis hela tiden blev vi attackerade av försäljare, rickshaw-förare och andra som ville prata in sig hos oss för att på något sätt dra in oss i butiker. De försökte ständigt blåsa oss genom att påstå att platser som turister ofta går till låg i helt andra riktningar än den faktiska. Det var väldigt påfrestande med dessa ständiga påhopp och i den stekheta värmen höll jag på att tappa tålamodet flera gånger. Man vill ju inte vara otrevlig men ibland fick man helt enkelt bli riktigt förbannad för att de skulle fatta, och knappt det hjälpte för att bli av med dem. Till slut nådde vi till järnvägsstationen som vi ville gå och reka på inför morgondagens tågtur till Agra. Folk var om möjligt ännu mer påträngande där så vi stannade inte många sekunder innan vi gav upp och försökte ta oss därifrån. Vi började gå mot Connaught Place som är ett shoppingområde i Delhi. Vi fick givetvis följe av en försäljarkille som dock gav upp efter en stund. Ytterligare en kom strax därefter som dock visade sig vara schysst och tog oss till en lugn turistbyrå i närheten av Connaught Place. Vi fick en karta som var lite bättre än den vi hade och så försökte vi ta oss mot Connaught Place på egen hand. Det blev en lång promenad, och till Connaught Place hittade vi aldrig. Vi tog efter några timmars promenad en tuktuk till ett fik, Barista, där vi satt någon timme i den svala lokalen och drack iste med vattenreningstablett. Precis bredvid Barista låg en bra restaurang som hette Kwality. Den hade ursprungligen startats för att serva amerikanska soldater under andra världskriget. Chicken Tikka med gröna ärtor satt fint.

Vi hade bestämt att tuktuk-föraren skulle hämta oss utanför lite senare, och köra oss på en tur genom Delhi. Vi hade ju bara en dag i stan så det smidigaste sättet att se något var att åka runt i en tuktuk några timmar. Vi åkte runt i Old Delhi och bland annat till Röda Fortet, ett fort byggt i röd sandsten. Vi passerade gravområdena för Ghandifamiljen innan tuktuk-killen ihärdigt och bestämt försökte övertala oss att låta honom skjutsa oss till butiker med ”very good prices”. Efter flera ännu ihärdigare nej från oss körde han oss till slut tillbaka till vårt hotell.

Vi köpte ett gäng bananer i en liten butik strax intill och gick sen upp på takterrassen. Det började under tidig kväll droppa lite regn från himlen vilket var svalkande och skönt i den 25-30-gradiga värmen. Den sköna kvällen spenderade vi här uppe på taket med flera beställningar av svalkande Kingfisheröl och Cola. Senare på kvällen kom vår kontakt med hotellet i Kanha till hotellet för att vi skulle ordna upp vår safaritur som skulle börja någon vecka senare. Chander som han hette gav oss en voucher för boende, safari, och måltider i utbyte av vår betalning av kalaset. Eftersom jag ordnat detta med en kontakt i Sverige innan vi åkte så kändes det hyfsat säkert. Innan vi gick till vårt rum fixade vi med taxi för morgondagens tur till tågstationen; vi ville inte gå genom dessa gränder en gång till. Kvällen avslutades med packning och läsning på rummet och lite room service-mat.

Efter denna första dags intryck måste jag erkänna att jag inte hade några höga förväntningar på resten av resan. Skulle det vara lika otrevligt pressande resterande två veckor så skulle jag nog förorda att avbryta semestern och åka hem. Så, vi var lite oroliga för hur fortsättningen av resan skulle bli, och framförallt hur tågresandet skulle bli. Det skulle dock visa sig att så fort vi kom från Delhi, och när vi efter någon dag vant oss och antagligen såg lite självsäkrare ut så blev resandet genom Indien betydligt trevligare och mer spännande.

Måndag 30 mars:
Plats: Agra
Klockan ringde 04.40 och vi tog en taxi till järnvägsstationen. De irriterande turistjägarna var inte välkomna in på stationen och det var därför betydligt lugnare där än utanför. Klockan 05.30 var vi på plats och väntade på tåget som skulle gå 06.15. Jag hade bokat alla våra tågbiljetter på indiska järnvägens förträffliga bokningshemsida. Det var inga som helst problem att hitta information om från vilket spår tåget skulle gå. På perrongen kunde man kontrollera att vi fanns bokade genom att läsa långa pappersutskrifter där alla passagerare fanns med. Det stora dieselloket rullade in på perrongen och vi hoppade på vår vagn och hittade våra platser utan problem. Mat serverades på tåget men vi hoppade över det eftersom vi blivit rekommenderade att inte äta den mat som serverades på tågen för att undvika att bli sjuka.

Två timmar senare var vi framme i Agra, staden där bland annat Taj Mahal finns. Vi tog en tuktuk till området Taj Ganj som är det område där flest backpackers bor. Efter någon timmes promenad med tung packning i den tryckande värmen hittade vi det hotell som vi tänkt försöka bo på. Som tur var hade de rum lediga. Detta hotell hade en av de bästa vyerna över Taj Mahal som låg några hundra meter norrut. Från takterrassen kunde man med fördel följa hur ljuset spelade mot den kritvita byggnaden under solnedgång och soluppgång. När vi slappat en stund på rummet gick vi ner till ett litet litet ruffigt hak som hette Joneys Place som var rekommenderat i Rough Guide. Vi beställde rostat bröd och kaffe. Det kom in en liten äldre man som sålde små parfymflaskor. Han var väldigt trevlig och inte alls påträngande trots att vi förstås förstod att han ville tjäna pengar. Han hade några anteckningsböcker där tidigare köpare skrivit små inlägg. Han kunde därför visa upp en massa positiva köpare från hela världen; smart försäljningsknep som bevisligen fungerade. Elin köpte förstås några flaskor och skrev en liten text i hans ena bok.

Det blev nu dags att besöka Taj Mahal. Vi köpte biljetter och betalade en struntsumma för en guide som gick med oss genom det stora området. Vi slapp dessutom på detta vis efterhängsna försäljare och andra guider. Hela området och framförallt mausoleet var väldigt imponerande. När guiden väl lämnat oss gick vi själva runt i området någon timme. Att vi inte smälte in i mängden var mycket tydligt. Många indier stirrade och tog foto på oss. Till och med både barn och vuxna kom fram och ville bli fotograferade tillsammans med oss. Små barn gav oss blommor. En liten kille blev påhejad av sin far då han gick fram till Elin för att prata engelska. Detta kändes förstås väldigt konstigt, och vi fick aldrig riktigt någon förklaring till varför vi var så intressanta.

Vi gick därefter till ett annat hotell, som hette Sheela, för att äta. Vi fick nu vårt första riktiga mål mat för dagen när Elin beställde spagetti och köttfärssås och jag kyckling med ris. Vi satt kvar en bra stund i skuggan på den lugna innergården och läste och snackade om de kommande dagarna. Tillbaka till hotellet gick vi upp på takterrassen för att få lite sol samt invänta solnedgången för att få bra kvällsbilder av Taj Mahal. Det satt ett franskt par bredvid oss pratade och ett antal apor hoppade mellan hustaken. Det var riktigt lugnt och skönt, tills plötsligt böneutroparna kom igång, den ena efter den andra. Till slut var det fem-sex olika som i mun på varandra ropade ut sina böneramsor, dessutom förstärkta med högtalare som var utplacerade runt om på hustaken.

Mörkret började lägga sig över Agra och kvällens ljus, ljud och dofter var ljuvligt behagliga. Nu trivdes vi verkligen och kunde äntligen njuta av Indien. Jag stannade på takterrassen tills det blivit alldeles mörkt innan jag gick ner till vårt rum.

Tisdag 31 mars:
Plats: Fatehpur Sikri.
Jag hade ställt mobilen på väckning klockan 05.15 för att vi skulle gå upp på takterrassen och titta på soluppgången över Taj Mahal. Först på plats intog vi första parkett och hade hela skådespelet precis framför oss. Att se och höra staden vakna var en särskild upplevelse med ett av världens sju underverk bara ett stenkast framför oss. När solen gått upp och innan frukosten serverades vid niotiden så hann vi med en liten stunds sömn på rummet.

Vi checkade ut, satte bagaget i bagageinlämningsrummet och tog en tuktuk till busshållplatsen. Vi väntade en timme på den hektiska busshållplatsen innan en skranglig gammal lokalbuss anlände Bussen skulle ta oss ut till Fatehpur Sikri, en gammal ruinstad en bit utanför Agra. Väl ombord på den gamla bussen strömmade folk till. En gammal skäggig man gick fram och tillbaka inne i bussen och försökte sälja något som likande någon form av energipulver eller liknande. Han hade en bild på en väldigt muskulös kroppsbyggare som han visade upp hela tiden samtidigt som han pratade. Bussresan gick sakta och det skakade ordentligt när den gamla bussen for fram på de slitna vägarna. Plötsligt låg en död ko mitt på vägen. Den hade nog legat där ett bra tag för den var uppblåst som en ballong, färdig att spricka när som helst. Efter en timmes bussfärd nådde vi den lilla byn som låg precis intill tempelruinstaden Fatehpur Sikri. Vi gick uppför den långa backe som ledde fram till tempelbygganden som var centrum av ruinstaden. En kille tvingade sig på oss att vara vår guide. Med tanke på den lilla kostnaden var det helt klart värt att få någon som förklarade och beskrev vad vi såg.

Nere i byn gick vi in på ett hotell och åt på deras uteservering med utsikt över en liten trädgård. Vi funderade på om vi skulle titta på resten av ruinstaden eller om vi bara skulle sitta kvar och njuta av värmen och det omgivande folklivet. Eftersom detta antagligen var enda tillfället i livet som vi var på denna plats så bestämde vi oss för att gå uppför den långa backen igen och ta oss in i ruinstaden. Även där försökte en guide haka på oss men nu ville vi vara själva och sa därför nej. Vi gick runt bland alla imponerande byggnader som var byggda i röd sandsten. Som fotograf skulle man kunna spendera flera dagar här för att fota ljusets samspel med de gamla ruinerna. Att staden byggts med hög nivå av teknisk ingenjörskonst var tydligt då jag studerade det bevattningssystem som leddes genom hela staden och alla byggnader. Imponerande!

Vi gick ner till byn igen och satte oss vid busshållplatsen och väntade in siste bussen tillbaka till Agra. Plötsligt rullar det in en annan buss och en orkester börjar spela och en stor folkmassa möter upp en gammal man som hoppar av bussen. Alla sjunger och dansar och mannen kläds med blomkransar. Jag får en bra bild av mannen som visar sig vara en statsanställd höjdare som precis gått i pension.

Vår buss avgick och vi färdades genom det indiska landskapet över vilket kvällens mörker började sänka sig. Fartvinden som blåste in genom de öppna sidorutorna var sval och skön. Väl tillbaka i Agra hämtade vi väskorna på hotellet och tog en tuktuk till tågstationen, dock fel tågstation. För att undkomma trängseln på gatan smet vi in på en öde restaurang, där vi var helt själva. För att fördriva tiden tills tåget skulle avgå från den andra stationen i Agra beställde vi in lite snacks och öl. Sent på kvällen tog vi en tuktuk till den rätta tågstationen där det bara var att gå in på rätt perrong och sätta sig och vänta på tåget. De enda andra luffarturister vi såg till var två killar vi sett tidigare under dagen, som visade sig vänta på samma tåg som vi. Efter någon timme kom tåget och våra platser var strax intill killarnas. Vi fixade i ordning sängarna och låste fast våra ryggor. Trots att vagnen hade AC var det väldigt varmt. Det fanns många gatubarn som höll till på perrongen, och en liten väldigt smutsig pojke på fem-sex år kröp in och låtsades torka golvet för att få pengar. Han ville först inte ha de pengar vi gav honom eftersom han tyckte det var för lite. Okej sa Elin, då blir det inget, men då ändrade han sig snabbt.

Jag har alltid gillat att sova på tåg. Den är en skön känsla att veta att man är på väg genom natten mot ett nytt spännande mål; den friska fartvinden tränger in genom det öppna fönstret och tågets dunkade ljud vaggar en sakta till sömns, och man vaknar till då och då av dämpade röster utanför på perrongen då tåget stannat till någonstans i natten.

Onsdag 1 april:
Plats: Varanasi.
Under tidig morgon vid 05.30 vaknade jag till och drog bort gardinen från fönstret. Tåget stod för tillfället stilla på en station och allt badade i varm morgonsol. Jag slumrade till igen och vaknade igen vid 8.30-tiden. Låg och tittade på det indiska landskapet som flöt förbi. Det var mest jordbrukslandskap och då och då passerade vi en mindre by med station. Överallt fanns små jordhyddor där människorna bodde med sina djur. Stora högar av staplade gödselkakor som användes som bränsle låg lite här och var. I byarna var det även vanligt att det låg små tegelbruk.

Väl framme i Varanasi funderade vi på att dela taxi med killarna. Vi följde dock rådet i Rough Guide att ta hjälp av turistbyrån. Inne på kontoret ringde turistbyrån upp Alka Hotel och de kom och hämtade oss 45 minuter senare. Elin hade börjat må illa och fått magproblem på tåget. Medan vi satt och väntade frågade hon var toan fanns och plötsligt sprang hon iväg. Efter toabesöket mådde hon lite bättre. När hon kom tillbaka hade Leslie från hotellet kommit och han tog oss till hotellet vilket vi antagligen inte hade hittat till själva. Anledningen att inte ta taxi direkt är att många tuktuk-förare begär provision av hotellet när man kommer fram eftersom de hävdar att det är de som marknadsfört hotellet för oss turister. Den avgiften läggs förstås på vår hotellräkning och det ville vi undvika.

Vi hade nu inte ätit något riktigt sedan lunchen dagen innan och klockan var 15.30. Vi tog upp vår packning på rummet och gick sedan ner på den lilla innergården och åt på restaurangen. Vi beställde strips och onion pokara, och därefter spagetti med ost, svamp och tomatsås. Inte särskilt gott men vi blev mätta. Hotellet låg högt upp och vi hade en perfekt utsikt över Ganges och trapporna ner till vattnet som följde Ganges i en vid båge bort mot horisonten. Nedanför oss hade vi Meer Ghat och nordost låg Dashaswamedh Ghat (ghat betyder trappsteg på sanskrit). De breda, monumentala stentrapporna som kantar floden har bekostats av olika maharadjor som markerat sin insats genom namngivning av särskilda ghats. Trapporna har både ett socialt och ett religiöst användningsområde. Här träffas man, badar, doppar sig rituellt, alltmedan folkliv, djurliv, försäljning och båtturer pågår.

Torsdag 2 april:
Plats: Varanasi.
Denna morgon tog vi en rejäl sovmorgon. Elin var lite piggare och kvällsbananerna tillsammans med vätskeersättnings- och diarrétabletter gjorde susen. Frukosten intog vi i sakta mak på den mysiga innergården på hotellet; massor av kaffe och rostat bröd. Vid elvatiden gick vi iväg längs Ganges till Manikarnika Ghat för att titta på kremeringarna som utförs där. Det var förbjudet att ta bilder på nära håll, men eftersom jag hade teleobjektiv på 450 mm så fick jag några bilder ändå. De stora trappavsatserna ner mot vattnet var fyllda med ved, blommor och tyg i massor av färger, framförallt i guldfärg. Enligt en av gubbarna som jobbade där var det ungefär 60 personer som jobbade med begravningsceremonierna och kremeringarna som utförs kontinuerligt under dagarna. Flera bårar med inlindade döda människor bars ner till Ganges och doppades i vattnet, och bars sedan upp till den vedhög som byggts upp. Vi blev direkt vid ankomst uppvaktade av en gubbe som sa att han jobbade med kremeringarna, och precis som Rough Guide ”varnar” för så berättade han om hur arbetet går till och lite om brännritualen och gled sedan smidigt över på hur dyrt det är med veden och undrade om vi ville ”förbättra vår karma” genom att köpa ved till en kremering. Vi blev förstås blåsta då vi gav honom några rupier, men samtidigt hade vi ju fått en liten lektion i hur arbetet går till. Elden hämtade man på en särskild plats i ett intilliggande hus genom att sticka ner något halmliknande i glöden, och sedan springa ner till vedhögen där den döde lagts. Innan veden tändes på spred man ett brunt pulver ovanpå vedhögen. Bredvid fanns flera eldar som brann och i en av eldarna stack ett bränt ben med fot fram.

Vi gick sedan vidare en bit innan vi vände tillbaka och gick till Dashaswamedh Ghat där vi svängde upp på Dashaswamedh Road för att hitta ett ställe att fika/äta. Gatan var full av tyg- och klädbutiker. Små bensinmotorer utan ljuddämpning stod och gick utanför vissa butiker, som kraftkälla. Avgaserna gick ut precis i ansiktshöjd på oss som passerade. Det var otroligt varmt; säkert 40 grader så vi smet in i en liten glassbutik och svalkade oss med varsin Pepsi. Det var ett nästan kaosartat liv ute på gatan; massor av folk, rickshaws, cyklar och tuktukar. Vilken skillnad mot den vardag man är van vid i Växjö.

När vi insupit lite svalka i skuggan av glassmaskiner och läskhyllor gav vi oss ut i vimlet igen och vände tillbaka ner till Ganges där vi vek av mot Munchi Ghat som enligt ryktena skulle vara lite extra fotogenisk. Byggnaderna i sig vid trapporna var fina, gamla och slitna, men i övrigt var det inget speciellt. Vi gick sakta längs vattnet tillbaka mot hotellet och stannade till på Rashmi Guest House där tjejen från kvällen innan tipsat om en man som ordnade vandringsturer i staden. Vi bokade en tid för möte under kvällen för att kolla vad han hade att erbjuda.

På innergården på hotellet solade Elin medan jag gick på upptäcktsfärd bland de vimlande gränderna. Det var svårt att bli av med alla smågrabbar som hela tiden försökte övertala mig att följa med till ”deras” butiker för att köpa prylar. Jag gick därför tillbaka efter en stund och fotade från terrassen istället. En badande skäggig gubbe höll till precis nedanför, och där satt en kille och diskade.

Vi rodde sedan tillbaka mot Dashaswamedh Ghat där ceremonin för floden Ganges hade börjat. Sju heliga män viftade med olika saker, bland annat lyktor med eld. Vi satt där i värmen på den stilla floden bland alla andra båtar någon timme innan vi tog oss tillbaka till en restaurang en liten bit från vårt hotell.

Fredag 3 april:
Plats: Varanasi.
Klockan fem på morgonen mötte vi i receptionen amerikanen Eli och ett tyskt par som vi träffat dagen innan. Vi hade bestämt att vi gemensamt skulle ta en morgontur på Ganges. Utanför entrén stod redan en båtgubbe och väntade för att ragga kunder. Han följde oss ner till vattnet och till slut hade vi kommit överrens om ett pris. Det hade blivit ljust men solen hade inte kommit över horisonten ännu. Sakta började båten glida genom det stilla vattnet i riktning mot Harishchandra Ghat, en av Varanasis två kremeringsghats. Det var en mycket speciell och lite magisk stämning när solen sakta steg och vi satt mitt ute på Ganges och bevittnade folklivet som började strömma ner till de stora trappavsatserna och ner i vattnet. Vi passerade sakta och stilla Dashaswamedh Ghat och vidare mot Harishchandra Ghat samtidigt som trapporna fylldes av människor i färgglada kläder. Det var alldeles stilla och tyst förutom röster och ljud från alla bedjande och badande människor. Dofter av rökelse spred sig genom den varma friska luften. På vår väg nedför Ganges passerade vi många andra ghats där folk badade, diskade och tvättade sina kläder. Ovanför trappavsatserna reste sig högt och ståtligt de gamla slitna palatsen som för länge sedan byggts av olika maharadjor. Vi nådde slutligen Harishchandra Ghat. Där höll man på med den dagliga städningen av kremeringsplatsen. Några gick och letade guldsmycken som de döda haft på sig. Kor, hundar och getter gick och bökade i askan för att försöka hitta något ätbart. Små högar med aska låg lite här och var på den stora svarta yta som platsen består av. Ett bål brann fortfarande och uppe bland gränderna fanns massor av ved staplad för kommande kremeringar. Vår båt vändes nu och roddes till motstående strand. Vattnet var renare på andra sidan och den tyske killen skulle tvunget ta sig ett dopp i Ganges. Efter hans bad i vattnet som innehåller massor av tungmetaller och andra gifter förutom likdelar och orenat avloppsvatten rodde vi bort till Manikarnika Ghat, den andra av de två kremeringsplatserna i Varanasi.

Tillbaka vid hotellet gick Eli och la sig medan tyskarna och vi käkade frukost på innergården. Klockan nio kom guiden sedan gårdagen och mötte oss i entrén. Det var dags för en vandringstur genom de gamla delarna av Varanasi, och därefter en tuktuk-tur genom andra delar av staden. Vi packade och checkade ut innan vi stack ut bland gränderna. Överallt var det folk och en hel del kossor och hundar, och i de slitna husen fanns butiker som sålde allt från mat och läsk till rökelse, oljor, kryddor och tyger; mycket av sådana saker som används vid kremeringarna. I nästan varje hus fanns små helgedomar som var smyckade med olika färger och blommor. Vi passerade ett hinduistiskt tempel som kallas Golden Temple beroende på dess tak och spira i guld. Precis intill ligger en moské, och här drabbade hinduer och muslimer samman i våldsamheter för några år sen. Därför fanns det poliser utplacerade här och var, och det var inte tillåtet att ta med sig kameror när man skulle närma sig templet.  Efter några timmar i denna labyrint åkte vi med tuktuk till andra delar av staden. Vi besökte bland annat Durga Temple, även kallat aptemplet pga alla apor som lever där. Det var massor av folk och det var nog det templet som jag uppskattade mest eftersom det kändes så ”äkta” på något sätt och man stod mitt bland alla bedjande människor; jag kände mig inte som en typisk turist eftersom vi var så pass närvarande i själva processen. Ett av de andra templen som vi besökte var New Vishwanatha Temple som låg på universitetsområdet. Vi tog oss vidare med tuktuken en bit söderut och körde över Ganges på en tillfällig pontonbro så vi nådde Ramnagar Fort, palatset där maharadjan av Varanasi bor. På området fans ett mycket intressant och stort museum över maharadjornas liv. Här fanns bilar, vagnar, vapen, kläder, prydnadssaker, uppstoppade djur, elefantridkorgar och massor av annat. Bland annat hittade vi en snöbollslykta från Orrefors (!) som maharadjan antagligen fått vid ett möte med någon svensk politiker eller liknande. Museet var inte så perfekt tillrättalagt som vi är vana vid, utan här var allt dammigt och började förfalla pga dåligt underhåll och dålig skötsel. Bilarna stod med utan luft i däcken och de var täckta av ett lager av damm.

Väl tillbaka på hotellet satte vi oss och sänkte några flaskor vatten och läsk. Det amerikanska och tyska paret kom förbi och åt lunch innan de skulle de ta sig vidare i Indien. Amerikanerna skulle vidare till Darjeeling, och tyskarna skulle till Agra. När de väl åkt gick Elin och jag ut en runda bland gränderna. Det var mycket varmt och trängsel överallt. Vi fick en extremt ihärdig och irriterande försäljare efter oss som vägrade släppa taget om möjligheten att sälja sina prylar till Elin. När han följt oss säkert 300 meter bland gränderna utan att bry sig om våra ständiga och alltmer högljudda Nej tappade jag tålamodet och stannade tvärt och praktiskt taget skrek åt honom att sticka, vilket hade direkt effekt.

Vi åt lunch innan vi gick tillbaka till hotellet och gjorde oss i ordning för tågresan från Varanasi söderut mot Jabalpur, från var vi skulle ta taxi till Kanha nationalpark. Vi väntade på att hotellkillen Leslie skulle sluta för dagen och gick med honom genom stan. Han skvallrade en massa om hotellets personal, och förhållandet mellan turister och indier. Efter en stund tog vi en tuktuk resterande bit till stationen. Chauffören visade sig vara superhög, men han lyckades hitta vägen. På stationen fick vi vänta och vänta och blev iakttagna till tusen. Som tur var fanns där några fler utlänningar och vi satte oss bredvid ett malaysiskt par med barn för att smälta in en aning. Det fanns en hel del tiggande barn på järnvägsstationen, bland annat en riktigt riktigt smal pojke på kanske 8-9 år. Vi gav han våra sista kex och lite pengar. Tåget var försenat och information ropades ut att det skulle byta spår flera gånger, men vi kom till slut ombord och det rullade igång en timme försenat. I vår kupé sov redan en indier när vi kom på plats så vi fick vara lite extra tysta. Nytvättade men ändå smutsiga lakan och täcken var framlagda och det var bara att bädda, låsa fast ryggorna och sen lägga sig och låta sig vaggas till sömns av tågets dunkande gång.

Lördag-Onsdag 4-8 april:
Plats: Kanha nationalpark.
Se separat resedagbok för safaridagarna.

Torsdag 9 april:
Plats: Mumbai.
På markplan på hotellet fanns en liten restaurang som för tillfället fungerade som lagerlokal för en massa material som skulle vara till en kommande renovering av hotellet. Vi kunde dock få frukost där även om det var lite trångt och inte särskilt trevligt att sitta där. Det blev kaffe och toast med någon skum marmelad.

I området kring hotellet skulle det finnas en stor galleria, Khadi, med indiska kläder och andra saker som var typiskt indiska. Vi försökte hitta stället men tog en bra stund beroende på att det visade sig vara igenbommat. Vi promenerade istället upp till Mahatma Gandhi Road där det enligt Rough Guide skulle finas billiga kläder. Det visade sig dock vara en massa ”marknadstånd” längs vägen; helt ointressant. Vi gick därifrån, tillbaka till hotellet för att jag skulle kunna byta den varma genomblöta skjortan till en sval t-shirt; betydligt skönare.

Central Cottage Industries Emporium som ligger i närheten av Gateway of India, är en statsdriven souveniraffär med saker från alla områden i Indien. Där fanns väldigt mycket intressanta och fina saker. Allt var prismärkt, lite dyrare ”än ute på stan” men man slapp hysterin i andra affärer där allt ska gå igenom prutning. Här kunde man dessutom vara hyfsat säker på att det man köpte var ”äkta”. Vi köpte bland annat några silkesschalar, en träelefant med intarsia, tvål, masala-thé, ett antal kuddöverdrag i silke, och ett 8-kantigt litet mörkt träbord med mässingsintarsia. Vi var i affären i två och en halv timme och handlade för ca 9000Rs = 1600sek. Skönt, då var det avklarat! Vi gick sedan mot hotellet men stannade på en cool och modern restaurang och åt; Bombay Blue. Vi fick en mycket god pasta, och det var väldigt rent och snyggt. Skönt att, i motsats till vår tid hittills i Indien, få sitta en stund på en plats med västerländsk standard. På väg tillbaka köpte Elin en brun tunika och en blå tenniströja i en klädaffär som hade ganska mycket snyggt.

Tillbaka på hotellet och tog det riktigt lugnt i vårt ac-tempererade rum någon timme. Vi, eller kanske mest jag, blev sugen på att hitta ett bra fik för att få en bra latte, så vi gick återigen söderut och ner till Gateway of India för att undersöka möjligheten till en fika på Sea Lounge på Taj Mahal Hotel. Väl framme ville inte Elin gå in där med vår luffarstil med skitiga kläder, vilket kanske inte hade passat så bra på det dyraste och finaste hotellet i Mumbai. Vi gick istället upp till Colaba Causeway och smet in på Barista istället och fick äntligen resans första välgjorda latte. Solen började gå ner och vi reste oss och gick sakta hemåt mot hotellet. Bombay var inte alls så jobbigt och enerverande som Delhi avseende tuktuk-chaufförer och försäljare, i alla fall inte i de områden som vi befann oss i.

Lite senare på kvällen gick vi tvärsöver gatan in på restaurangen Yoko Sizzlers och åt, men var tillbaka på rummet vid 22.30 och tittade på About Smidt innan vi somnade den sista natten i Indien.

Fredag 10 april:
Plats: Mumbai.
Denna sista morgon i Mumbai åt vi frukost på ett väldigt enkelt litet ställe intill hotellet som hette Ideal Corner, ett litet billigt Parsicafé målat i många glada färger. Denna sista dag tog vi det allmänt lugnt, gick en lång sträcka av Colaba Causeway och tittade i lite affärer innan vi åt lunch på Bombay Blue igen. De sista timmarna innan den taxi som vi beställt kom och hämtade oss vid åttatiden var lite sega. Vi såg till att i alla fall ha något att äta under väntetiden och satt därför på Yoko Sizzlers en bra stund innan taxin tog oss till flygplatsen. Vi var i god tid för att kunna titta runt och ta en långfika på flygplatsen innan vårt plan till Köpenhamn lyfte klockan två på natten.

Lördag 11 april:
Plats: Flyg Mumbai - Köpenhamn.
Vi landade i Köpenhamn vid 12-tiden och tog direkt tåget hem mot Växjö station varifrån vid tog en taxi hem. Att stiga in i det nybyggda huset med stora ljusinsläpp, öppna vita rena ytor, och lugna tysta rum, var en stark kontrast mot de senaste två veckorna med intensiva och stökiga städer, gator fyllda av kaos dofter och ljud, enkla slitna hotell, och grönskande salskogar och spännande djurliv. Lite trött och sliten sjönk jag ner på en stol vid köksbordet, och plötsligt blev det tydligt att vi var tillbaks i vardagen; framför mig på bordet låg en hög med tidningar, reklam, och räkningar. □