Torsdag 8 juli:
Bagageutrymmet på Miatan är inte stort, så jag monterade kvällen innan resan började ett bagageräcke på bakluckan. På det tänkte vi surra fast en gammal svart 60-talsresväska som Öjje haft liggande på vinden, där vi kunde få plats med lite prylar som inte fick plats i bagaget. Nu fick vi konstigt nog ner allt i bilen, så räcket fick sitta kvar om vi skulle behöva det under resans gång.
Klockan 07.00 startade vi från Växjö och körde neråt Malmö varifrån vi tog bron över till Danmark. På väg mot Rödby märkte jag att motorn blev ovanligt varm. Registreringsskylten var monterad i luftintaget i fronten, vilket hindrade kylvattnet att kylas ner. Väl framme i Rödby märkte jag att kopplingen inte kändes som den skulle. Det visade sig att kopplingsvätskan börjat koka eftersom motorn var så varm. Vätskan var inte bytt på länge så den motstod inte den höjda temperaturen kring rören där vätskan fanns. Vi trodde först att vi skulle få avbryta resan redan här, men efter ett tag när motorn kylts ner började kopplingen åter kännas normal. Vi chansade och körde ombord på båten. Framme i Tyskland körde vi till en mack där vi tog bort registreringsskylten, och efter det hade vi inga som helst problem med bilen. Det var inga som helst problem att hänga med i det höga tempot i ytterfilen på autobahn, trots regn.

Vår plan var att komma ner till München framåt kvällen. Tyskland var på väg söderut mot Österrike bara en transportsträcka. Vi nådde vid 22-tiden byn Allersberg som ligger 8-10 mil norr om München. Där tog vi in på ett litet hotell som jag bott på tidigare under en annan resa. Detta visade sig vara det dyraste boendet vi skulle bo på; 27 euro per person gick det på. Vi köpte en flaska vin på en mack i närheten och slappade en stund framför tv:n på rummet.

Fredag 9 juli:
Klockan 08.00 efter frukost packade vi bilen och fortsatte i solsken söderut. Vårt första stopp på resan blev koncentrationslägret Dachau nordväst om München. Som tur var kom vi dit tidigt så vi slapp alla andra turister och skolklasser som invaderade området framåt lunchtid. Dachau var det första av tyskarnas koncentrationsläger. Redan den 22 mars 1933, knappt två månader efter sitt maktövertagande, upprättade nazisterna ett arbetsläger i Dachau utanför München. Genom ett undantagsdekret hade president Hindenburg gjort det möjligt att sätta medborgare i så kallade skyddshäkte på obestämd tid utan rättegång. De första som sändes dit var politiska motståndare till Hitler, men snart internerades också judar, zigenare, homosexuella och kristna aktivister. I april 1933 tog SS över skötseln av Dachau. Lägret byggdes upp som modell för andra koncentrationsläger. Theodor Eicke som blev kommendant i juni 1933 gjorde upp detaljerade riktlinjer för hur fångarna skulle behandlas. Eicke blev senare generalinspektör för de tyska koncentrationslägren och Dachaus metoder blev norm för alla koncentrationsläger. Skräck, fruktan och osäkerhet blev tre nyckelord. Dagarna fylldes med hårt arbete, utmattningsaktiviteter, brutalitet och misshandel, allt för att fångarna skulle brytas ner och förnedras. Fångarna skulle ständigt känna sig rädda att göra fel och aldrig känna sig säkra. Dachau blev även något av ett utbildningsläger för SS så kallade Dödsskalleförband. Efter kristallnatten den 9 november 1938 internerades över 10 000 judar i Dachau. De som kunde visa att de hade möjlighet att lämna landet släpptes dock efter hand.
Allteftersom Hitler invaderar land efter land förs fångar från dessa länder till Dachau. Österrike 1938, Polen 1939 och så vidare. Dachau blev så småningom spindeln i ett nät av arbetsläger. Efter hand kom nästan 200 olika stora underläger att lyda under Dachau. Mellan 1933 och 1945 registrerades nästan 200 000 fångar i Dachau och dess sidoläger. Olika medicinska experiment genomfördes. Bland annat ville tyska arméläkare se vad som händer med människor vid hastiga tryckfall, syrebrist eller vid hastig nerkylning för att underlätta för stridsflygare som utsattes för dessa påfrestningar. 11 000 fångar infekterades med malaria. Även experiment med tyfus utfördes. Många fångar dog under dessa experiment eller blev handikappade för resten av livet.
Lägret befriades av styrkor från den sjunde amerikanska armén den 29 april 1945.

Lägret hade två byggnader med krematorier. Den äldsta av dem fungerade under många år som en ren förintelsemaskin. Den senare uppförda byggnaden var större än den första och innehöll reningsanläggningar för fångarnas kläder, väntrum innan gaskammaren, själva gaskammaren och därefter ett rum där kropparna förvarades innan de fördes in i nästa rum, krematoriet. Utanför byggnaden fanns ett område där all askan dumpades. Detta område var nu byggt som en lummig, lugn och svalkande liten park där skyltar fanns uppsatta som förklarade vad man såg.
Huvudbyggnaden till lägret var nu en enda stor utställning om lägrets och Tysklands historia från upptakten till krigstiderna under 1900-talet, fram till åren efter andra världskriget. Här hade man behövt många timmar för att ta sig genom utställningarna. Tyvärr är det så att man blir lite "mätt" på alla intryck på en plats som denna efter ett tag. Dessutom skulle vi vidare söderut. Så efter ca tre timmar körde vi genom München och ner till Garmisch Partenkirchen.

I Garmisch Partenkirchen (varifrån backhoppningen på nyårsdagen visas i tv) gick vi omkring en stund på stadens gator. En väldigt mysig och livlig liten stad. Vi köpte en karta över området som vi behövde för vår vidare färd österut längs der Deutsche Alpenstrasse. Alpvägen tog oss österut till Berchtesgaden vid gränsen till Österrike. Vi hade förväntat oss en "riktig" alpväg med snö och dramatiska alptoppar. Tyvärr var det inte riktigt så det såg ut, utan det var mest ett kuperat landskap på hög höjd. Ju närmare vi kom Berchtesgaden ju intressantare blev landskapet. Bergen tornade upp sig och vägen slingrade sig fram i dalgångarna. Vi stannade och tog bilder lite varstans där motiven var intressanta. Strax utanför Berchtesgaden stannade vi på en parkeringsficka och beundrade en väldigt vacker dalgång med den stora bergskedjan i bakgrunden. Bredvid vägen gick några alpkossor med stora bjällror. Mycket vackert landskap!

Vårt nästa mål blev staden Berchtesgaden. Hitler introducerades för den lilla byn Obersalzberg ovanför Berchtesgaden under 1923. 1925 bodde han där i en liten stuga efter det att han släppts från Landsbergfängelset. 1927 hyrde han och köpte senare Haus Wachenfeld i Obersalzberg, en alpvilla med enastående utsikt över dalgången nedanför. Denna villa (efter ombyggnation togs namnet Berghof) blev senare bas när nazistregimen förvandlade det lugna fridfulla Obersalzberg till ett mycket stort komplex med bl.a. villor för de  högsta makthavarna, militärbaracker, tunnel- och bunkersystem, samt byggnader för att kunna ta emot celebra gäster. Även det välkända Eagles Nest (Kehlsteinhaus) byggdes här. De allierade trodde 1945 att Hitler skulle lämna Berlin och i stället sätta upp sin bas och fortsätta kriget från Obersalzberg. Därför bombades byn kraftigt den 25 april 1945. Många av byggnaderna förstördes och befolkningen som bodde utanför det kraftigt bevakade Obersalzberg fick sin chans att plundra området på vad som fanns av värde. Allierade trupper avslutade senare det jobb att inta Obersalzberg som bombplanen tidigare påbörjat. Ruinerna efter denna historiska plats stod kvar under många år tills Obersalzberg återgick till tysk kontroll 1952. En förutsättning för återgången av kontrollen var att de återstående ruinerna skulle jämnas med marken. Så, resterna av Hitlers Berghof, Görings och Bormanns villor, SS-komplexets byggnader och andra omkringliggande byggnader sprängdes. Kehlsteinhaus, eller Örnnästet, sparades eftersom det inte hade blivit bombat, och därför att det ansågs kunna bli en turistattraktion. Trots detta finns fortfarande (men kanske inte länge till eftersom området byggs om just nu) mycket att se och undersöka om man vet var man ska leta.

Öjje och jag kom till Berchtesgaden under sen eftermiddag. Stadens hus och gator smyckades under 30-40-talen med nazipropaganda, vilken det fortfarande går att se många spår av. Vi körde in i centrala delarna av staden och försökte leta upp någonstans att bo. Efter ett tag hittade vi ett privathus där vi hyrde ett rum för natten för 20 euro per person. Vi packade in våra saker i rummet och gick sedan ner till centrum och tittade. Många av platserna för de då-och-nu-bilder som vi studerat kände vi igen; platser från bilder tagna både under den tyska regimens tid, men även bilder tagna då allierade trupper nått staden. Bland annat finns ett stort hotell som nazistregimen köpte 1936, byggde om och gav namnet Berchtesgadener Hof. Hotellet användes som boende när viktiga personer kom på besök till Hitlers Berghof. Hotellet var i amerikanska händer från 1945 till 1995, och har stått tomt sedan dess. Öjje och jag kom dit när det började skymma. Det var lite ruggigt väder och regnet hängde i luften. Vi stod framför det stora, slitna hotellet som var helt öde och igenbommat. Just ett stort öde hotell, särskilt med en historia som detta har, kan nog uppbringa skräckfilmsfantasier hos de flesta. Vi gick runt och tittade in genom fönstren och snackade om vad spännande det varit att ta sig in i hotellets långa mörka korridorer som stått orörda i tio år. Hade inte risken för att åka dit för inbrott funnits så hade det varit oerhört spännande att utforska hotellet med ficklampa och night shot-funktionen påkopplad på dv-kameran.

Vi hittade en liten restaurang i stadens lilla mysiga centrum där vi satt i några timmar och åt och drack några öl innan vi gick tillbaka till rummet. Väl framme kom vi på att en vinare inte suttit fel. Vi gick därför ut på jakt efter någon öppen affär. Det visade sig vara helt omöjligt, och efter att ha spenderat ca två timmar i ösregn gick vi in på en pizzeria och försökte köpa loss en flaska. Till slut gick det bra och väl hemma på rummet igen märkte vi att det fanns ett kylskåp med både öl och vin. En klar miss, men vi hade i alla fall sett Berchtesgaden i mörker och regn =)

Lördag 10 juli:
Damen i huset hade dukat fram en lagom stor frukost till oss vid 08-tiden. Vårt huvudmål för dagen var Obersalzberg, och Örnnästet. Vi körde Miatan någon mil uppför slingriga vägar tills vi kom till Obersalzberg där stora ombyggnationer pågick. Området genomgår just nu en total förvandling. Bland annat byggs ett stort hotell på platsen där Görings villa låg. På platsen där hotellet Platterhof en gång låg är nu påstigningsplats för bussarna som tar turister upp till Örnnästet. Det enda som finns kvar av Platterhof är en liten del som nu används som souvenirshop, och en liten byggand som skall bli restaurang. Genom att jämföra nutid med gamla foton av området från krigstiden får man en ganska exakt bild av var de olika byggnaderna legat. Avstånden är korta mellan de olika platserna i byn. Vi körde inte långt för att hitta platsen och resterna av ruinerna av Hitlers Berghof. Det vi såg av det som finns kvar var de två uppfartsvägar till huset. Den ena ledde till gaveln av huset, och den andra tog besökaren till framsidan och den egentliga entrén till Berghof. Härifrån ledde en stor trappa upp till uteplatsen framför huset. Det är denna vy som man ofta ser i dokumentärer på tv. Muren som ledde längs huvuduppfarten finns kvar än idag, liksom en mur som gick längs baksidan av huset. Dessa är mycket väl synliga på gamla foton. Strax ovanför Berghof längs vägen ligger Hotel Zum Türken, som då liksom som nu drivs som hotell. Här finns en av ingångarna till det bunker- och tunnelsystem som slingrade sig fram under hela Obersalzberg. En del av systemet är öppet för allmänheten.
Obersalzberg är en, tycker jag, historiskt mycket intressant plats som man kan utforska mer i detalj med hjälp av all den information och de bilder som finns bevarade.

Vi körde från Berghof upp till platsen för bussarna, köpte biljetter och steg ombord. Bussarna måste vara specialbyggda, för de tog sig uppför den branta vägen mot Örnnästet utan några som helst problem. Vägen uppför är mycket smal och klättrar med en stigning av i genomsnitt 12%, och erbjuder fin utsikt över bergsmassiven. Efter en stund nådde bussarna en parkeringsplats där vi fick gå av. Härifrån gick man genom en stor bronsport in i en 124 meter lång tunnel in i berget. Till slut kom vi fram till ett litet rum varifrån en hiss, som består av 95% mässing, gick de sista 130 metrarna upp genom berget till Örnnästet. Vi var nu på 1834 meters höjd inne i entrérummet som ledde ut på terrassen såväl som längre in i huset. Vi gick först ut och utforskade området utanför huset och upp längs bergskammen. Det var en aning molnigt när vi var där, men man hade ändå en otrolig utsikt. Sjön Königsee:s gröna vatten glittrade långt ner i dalen. Vi hittade bland annat resterna av det fåtal luftvärnskanoner som en gång i tiden stod som försvar av det mytomspunna huset. Väl inne i byggnaden undersökte vi de olika rummen innan vi tog en fika i det åttakantiga sällskapsrummet som numera är fik och souvenirshop. Här finns den stora öppna spis som Mussolini gav Hitler i födelsedagspresent, och som är beklädd med italiensk Carraramarmor. I souvenirshopen kunde man bland annat köpa en 80-sidig bok om Kehlsteinhaus, som var översatt till svenska. Översättningen är otroligt dålig, så det är nästan att föredra att köpa boken på engelska i stället. Boken innehåller dock intressant text och många gamla foton. Efter ca två-tre timmar tog vi hissen ner till parkeringen där bussen väntade som tog oss vidare till Obersalzberg igen. Vårt besök här var över och Miatan rullade österut mot Österrikiska gränsen som vi passerade efter någon mil.

Nästa mål var isgrottorna i Werfen några mil söder om Salzburg. För att nå grottorna måste man köra en mycket brant och slingrig väg uppför berget till en parkeringsplats, därifrån man sedan fick gå några kilometer utmed berget. Det regnade lite när vi var där, och molnen gled sakta förbi oss utmed gångvägen. Till slut var vi framme vid en linbana som skulle ta besökarna de sista 500 metrarna uppåt. Vi blev irriterade över det höga priset och gick därför därifrån ner till bilen igen. En lång promenad för ingenting, men det var i alla fall en fin promenad. I efterhand har jag hört att grottorna ska vara väldigt speciella, så man ångrar lite i efterhand att vi inte åkte upp.

Zell am See var nu vårt nästa mål. Efter att vi kört några få mil sprack molntäcket upp och solen kom fram. Vädret blev riktigt bra i samma stund som vi nådde Zell am See. På turistbyrån fixade vi ett billigt boende och fick samtidigt info om den följande dagens väder. Vår plan var att köra Grossglockner Hochalpenstrasse på söndagen. Det är en mycket storslagen alpväg där högsta platsen nås på 2571 meter. Man har därifrån en utsikt över mer än 30 toppar på över 3000 meter. Vädret skulle under följande dag bli dåligt med snöstorm, och vägen skulle troligtvis stängas av. Detta var en av höjdpunkterna på resan, och vi ville inte riskera att få ställa in bilturen. Vi bestämde oss därför vid 17-tiden att köra dit på direkten eftersom vädret var fint. Alpvägen startade vid en betalstation cirka två mil från Zell am See. Eftersom vädret var perfekt och utsikten var så fin var det en skön känsla att köra längs alpvägen med nercabbad bil och med den brittiska gruppen Keane på lagom hög volym i Pioneer-cd:n. Vi nådde till slut betalstationen där de rådde oss att vi inte skulle köra upp på berget så sent; dessutom sa han att det snöade där uppe. Men vi ville tvunget upp, så vi köpte ändå en biljett. Mannen skakade på huvet och sa med mycket allvarlig röst: "När det börjar regna, vänd genast om och kör tillbaka för då kommer snön." Med dessa varningar i tanken betalade vi och körde med lagom hög adrenalinhalt i rask takt uppåt den branta vägen. Ju högre vi kom ju kallare blev det. Efter att bilen fått jobba sig uppför några minuter började snön komma vid vägkanterna. Vägbanan var blöt av smältvatten. Vi stannade några gånger på vägen upp och tog bilder. Snön tilltog mer och mer på marken och jag började känna mig för att det inte blev halt. Att köra med sommardäck på branta hala alpvägar är ju inte så lämpligt. Vi närmade oss till slut den högsta med bil nåbara toppen längs vägen, Edelweiss-Spitze. Temperaturen låg på nollan och snön täckte marken överallt förutom på vägen. Värmen i Miatan stod på fullt eftersom det var en aning kyligt att köra nercabbat. Vi körde lite kortare än halva den totala sträckan av Grossglockner Hochalpenstrasse för att nå högsta punkten på alpvägen. De sista 2 kilometrarna för att nå Edelweiss-Spitze är en smal kullerstenbelagd väg där det precis går att möta andra bilar. Kurvorna är väldigt doserade för att hålla bilarna kvar på vägen, och vissa delar är utan räcke. Med kraftigt mycket adrenalin i kroppen körde vi uppför kullerstensvägen, där det nu låg enstaka snöhögar även på vägen. Väl uppe på toppen var det helt vindstilla och helt tyst. På grund av moln såg vi inte mycket av utsikten, men att vi var högt upp kunde vi inte undgå. Efter en stund körde vi ner igen mot parkeringen där den vanliga asfaltsvägen tog vid. Vi fortsatte några kilometer innan vi insåg att det nog var bäst att vända tillbaka och köra neråt igen. Att finna motiv för bra bilder var inga som helst problem på denna lilla tripp. Tillbaka i Zell am See igen satte vi oss på en uteservering resten av kvällen och åt, och drack öl. En mycket bra dag fick ett bra slut.

Söndag 11 juli:
Regn regn och åter regn. Vi körde nu i rask takt söderut på jakt efter solen. Efter några timmar passerade vi gränsen till Italien, och genast kom solen fram. Vägen slingrade sig fram genom små byar utmed bergen. Vi körde igenom skidorten Cortina och fortsatte många mil genom mycket vacker natur. I en stor dalgång tog en bred motorväg vid som efter några timmar av perfekt cabväder tog oss till Venedig. Väl framme på ”ön” går det inte att köra vidare in i staden, utan man får försöka hitta en parkeringsplats i ett av de många parkeringsgarage som finns. Vi blev en aning förvånade när vi blev ombedda att lämna nycklarna i tändningslåset, men vi såg att nycklarna satt kvar i andra bilar runt omkring, så vi lät de sitta kvar i Miatan. Det var väldigt fint väder och mycket varmt när vi lämnade det svala garaget och promenerade in bland de gamla husen. Målet var att nå St. Marcusplatsen och ta en fika där. Vi hade ingen kata så det var nog lätt att gå vilse i den mysiga labyrintliknande staden, men vi antog at de flesta människor var på väg åt vårt håll så vi följde bara strömmen. Det gick bra och efter en stund var vi framme vid det stora torget. Det visade sig att det var snuskigt dyrt i Venedig, så någon fika eller mat blev det inte förutom några pizzabitar. Efter att ha gått omkring några timmar och tittat på broar, byggnader och gondoler blir man ganska ”mätt”. Så efter att ha tillbringat en eftermiddag i Venedig bestämde vi oss för att köra vidare västerut mot Milano i stället för att sova över i Venedig.

Några mil utanför Venedig började mörka moln torna upp sig framför oss. Venedig ligger så pass långt söderut från bergskedjan, så molnen som fastnar vid de höga alperna når inte ner till staden i havet. Det var nog därför vädret var så fint där, och därför det blev dåligt när vi körde nordväst mot bergen. Efter halva sträckan nådde vi Gardasjön där vi bestämde oss för att stanna över natten. Regnet hängde i luften, men vi tog ändå in på en camping för den första, och enda, tältnatten under resan. Tältet var inga problem att få upp efter att vi lånat en hammare av en granncampare för att få ner tältpinnarna i den stenhårda marken. Det verkade som vi skulle slippa regnet, men när vi vaknade på morgonen hörde man ett ivrigt smatter på tältduken. En välbehövlig frukost skulle sitta fint efter en varm dusch. Det var nu vi började märka den totala avsaknaden av, för oss, vanlig frukostmat som yoghurt, mackor med ost och skinka, juice och kaffe mm. Det enda vi kunde få tag på i Italien, såväl i Garda som senare i Milano, var äckliga kakor fyllda med flytande choklad, och små skvättar av näst intill odrickbart kaffe. Var fanns de små fiken vi föreställt oss med högkvalitativ Latte och massor av olika baguetter och mackor? I Italien av alla ställen borde man väl kunna hitta detta. Men icke! Inte heller fanns det några små mataffärer där man kunde köpa lite av varje som mjölk, bröd, frukt och liknande.

Gardasjön är ett ställe man nog borde spendera några dagar vid, men vårt mål var Milano. Vi hade blivit varnade för att köra bil i centrala Milano, men det visade sig att det inte var svårare än att köra i till exempel Stockholm eller någon annan stor stad, bara man passade sig för spårvagnarna. Vi fixade ett rum på ett litet hotell i närheten av centralstationen. Vi parkerade bilen nere på gatan och hoppades att vi skulle slippa parkeringsböter. Där stod bilen i tre dagar utan några problem. Damen som hade hotellet var en aning avvisande och kort i tonen när vi checkade in, men efter dagarna gick mjuknade hon upp till slut. Vi hade köpt en bok om Milano på en amerikansk bokhandel, som vi bläddrade i medan vi tog en fika i väntan på att affärerna skulle öppna vid klockan 13. Vi ägnade resten av dagen till att besöka de centrala delarna av Milano omkring Piazza Scala, och Galleria Vittorio Emanuelo där det blev ytterligare en fika för att titta på folk och känna tiden sakta rinna förbi. Senare på kvällen satt vi en stund på ett internetcafé och läste om sommaren i Småland som varit den sämsta sedan någon gång under tidigt 1800-tal. Tur att vi satt i ett varmt och skönt Milano.

Måndag 12 juli:
Det var helt omöjligt att hitta något ställe att äta frukost på, förutom Mc Donalds och liknande där det bara fanns kakor. Inte heller fanns det några små mataffärer. Dock hittade vi en liten grönsaksbutik runt hörnet från hotellet där vi köpte ett gäng bananer. Att stå i soldiset i ett gathörn och käka banan en tidig morgon och se hur Milano vaknar upp var inte så dumt. Den stora katedralen i Milano ligger vid ett stort torg i centrum, där den började byggas år 1386. När man väl är inne i katedralen och tittar uppåt ser man att taket är mycket högre än man trodde när man stod utanför. De enorma blyinfattade fönstren är mycket vackra då ljuset bryter sig igenom. Golvet är mycket snyggt med ett vitt mönster mot den svarta marmorbakgrunden. Vi gick även ner i kryptan längst fram i kyrkan. Där nere fanns en mängd värdefulla gamla föremål, samt en gravkammare.
Man kunde åka hiss upp till taket på katedralen, eller ta trapporna. Vi kämpade vi oss uppför de sistnämnda. Från taket och från tornen såg man hur otroligt utsmyckad Duomo of Milan är. Varje spira har en staty på toppen, och när man tittar närmare ser man att det finns små statyer precis överallt. Utanför katedralen finns ett stort torg. Som på de flesta stora torg var det fullt av folk, gatuförsäljare, folk som matar duvorna medan bekanta glatt tar foton, människor på väg till jobbet; och så sådana som vi som sitter och käkar glass och tittar på folk. Resten av dagen gick vi omkring i Milano och tittade. På kvällen satt vi på ett fik/restaurang och planerade de kommande dagarna.

Tisdag 13 juli:
Denna dag hade vi bestämt att ta vara på solen. Vi tog därför tunnelbanan till ett område där det fanns ett stort poolområde. Mellan klockan 12 och 15.30 var det solning som gällde. Detta resulterade i att vi, särskilt jag, brände oss ordentligt. Med svidande ryggar besökte vi på eftermiddagen San Siro, den stora arenan där fotbollslagen AC Milan och FC Inter spelar då och då. Vi följde med på en guidad tur som tog oss genom hela byggnaden. Metron tog oss sen tillbaka till centrum där vi gick en bit innan vi var framme vid hotellet. En iskall dusch behövdes sen för att minska hettan på ryggen. Att sova den natten var inte det lättaste.

Onsdag 14 juli:
Klockan 06.30 vaknade jag av att ryggen sved som eld. Det var ändå dags att stiga upp eftersom vi skulle köra en lång sträcka under dagen. Vi packade ihop våra grejer och körde strax innan morgonrusningen genom Milanos halvtomma gator mot utkanten av stan. Vi irrade omkring en stund innan vi hittade rätt väg som tog oss norrut mot Schweiz. Vädret var mycket fint när vi kryssade fram längs motorvägarna genom norra Italien och in i Schweiz. När vi passerade gränsstationen fick vi betala €30 i motorvägsavgift. En liten grön klisterlapp sattes i framrutan på Miatan som bevis för att betalning skett. Vi närmade oss efter några timmar St. Gotthardstunneln. Vi ville hellre köra över bergen och svängde därför av motorvägen strax innan vi nådde tunneln. Utsikten var givetvis väldigt vacker när vi kom högre och högre upp. Himlen var molnfri och solen sken. Luften var frisk och ganska sval. När vi nådde högsta punkten var det dags att dra på långbrallorna. Att åka nercabbat i kortbyxor var för kallt. Här och var rann små bäckar som i vissa fall rann delvis över vägen. På väg nerför mötte vi några hästkärror med turister som sakta sakta jobbade sig uppför backarna. Väl nere på motorvägen igen körde vi i riktning mot Zürich och därefter mot Frankfurt. Vårt mål för dagen var Nürburgring nordväst om Frankfurt. Nürburgring är en gammal F1-bana där många tävlingar avgjorts genom åren. Banan är även öppen för allmänheten, och privatpersoner kan köra med sina egna bilar. Vår plan var att gå runt och titta på kvällen, och sedan ta ut Miatan på banan och köra själva under torsdagen. Vi var klockan 19.10 framme vid påfarten till banan. Vi fick då veta att det skulle vara stängt under följande dag, och våra chanser att få köra var därmed borta. Men, banan stängde först 19.30, så vi hade några minuter på oss att passera startlinjen. Tyvärr hann bara en av oss inta förarstolen och pressa den lilla Miatan runt banan innan banan stängdes för kvällen. Valet föll på Öjje, och jag satt bredvid och filmade hela färden. Bilen är byggd för att just pressas på bana, och den gick perfekt genom de olika partierna på banan. Sänkning och bredare hjul innebar givetvis en förbättring jämfört med en standard-Miata. Efter en väldigt kul och fartfylld kvart var vi i mål. Kvällen avslutades med pasta på en restaurang i byn. Utanför stod en VW Touareg med stora 21-tumsfälgar. Min lilla Miata med 16-tummare som stod framför krympte plötsligt i synen av VW:ns stora hjul.

Torsdag 15 juli:
Klockan 07.30 vaknade vi och strax därefter serverade den kraftiga damen vi bodde hos frukost. Vi var ju nu tillbaka i Tyskland, och kunde åter igen få riktig frukost på morgonen. Jag råkade spilla ut en kanna med mjölk över bordet. Duken blev genomsur och en del rann ner på golvet. Vi försökte torka upp lite och gjorde ett dåligt försök att dölja vad som hänt innan vi hämtade vår packning och körde. Färden gick norrut mot Hannover. Vi hade från början tänkt besöka Bergen-Belsen, ett koncentrationsläger som ligger strax utanför Hannover. Vi valde dock att hoppa över besöket och körde norrut mot Puttgarden och färjan mot Danmark. Vi fastande i bilköer söder om Hamburg i tre timmar innan vi tröttnade, körde av motorvägen för att försöka trixa oss fram genom landsvägarna i stället. Till en början såg det bra ut, men efter en stund märkte vi att det var andra som tänkt detsamma. Köerna tog vid igen, om än inte så långa. Att köra den sista korta biten till Puttgarden tog oss många timmar. Ett besök i bordershoppen avslutade vår vistelse i Tyskland. Båtfärden över till Rödby gick snabbt, och efter en sträckkörning genom Danmark nådde vi Malmö vid 23.30-tiden på kvällen. Vi sov över hos en gammal studiekompis i Malmö.

Fredag 16 juli:
Sista dagen på resan spenderades i Malmö, bland annat på Espresso House vid Bo01. De sista 20 milen till Växjö var en aning sega, men till slut var vi hemma igen. Den sista milen av de 464 vi kört genom Europa var nu till ända, och en mycket lyckad roadtrip var slut.