Dag 1: Måndag 12 aug
En stilla och frisk sensommarmorgon i augusti kl 06 när solen var på väg upp gick jag och Öjje med fullpackade ryggsäcker ner till tågstationen i Växjö där vi skulle träffa Vanja. Tåget som skulle ta oss till Karlskrona gick kl 06.20. Nu hade den speciella reskänslan att "vara på väg" verkligen infunnit sig. Resan som vi planerat under sommarens latte-pauser var äntligen igång. Vi var framme i Karlskrona i god tid innan båten till Gdyna gick. På söndagen, dagen innan vi stack iväg hade Öjje plötsligt kommit på att hans pass inte längre gällde. Som tur var kunde hjälpsam personal hos polisen i Växjö snabbt hjälpa till så att Öjje fick tag i ett tillfälligt pass. Efter passkontroll gick vi ombord och båten gick. Sträckan mellan Karlskrona och Gdynia trafikeras av ett fraktfartyg och en passagerarfärja. Jag kan avslöja att ett fraktfartyg med endast en liten kiosk inte är så värst spännande och uppiggande i 10 timmar.

Väl framme i Gdynia skulle vi på något sätt ta oss till tågstationen för att åka vidare mot Krakow. Att förstå en polsk busstidtabell, eller att hitta någon som kan engelska var inte lätt, men till slut hittade vi iallafall en buss som vi tog till stationen. Vi hade i förväg köpt tågbiljetter för den 11 timmar långa turen till Krakow. Efter några timmars väntan och lite snabbt käk gick tåget kl 22.20. I varje passagerarvagn fanns en konduktör som åkte med på hela resan. I vår vagn dominerade en stor svettluktande koloss till kvinna med järnhand. När vi gick ombord tog hon genast våra tur-&-returbiljetter och när vi på alla sätt försökte förklara för damen att vi ville ha tillbaka dom igen eftersom vi skulle ta oss hem på samma biljetter så skrattade hon bara åt oss dumma svenskar och föste in oss i tåget. Jaja tänkte vi, det löser sig nog. Standarden på polska tåg är givetvis betydligt sämre än vad man är van vid i Sverige, precis som vi ville ha det - slitet och primitivt. Vår lilla, säkert 35-gradiga kupé med röda fina sammetsgardiner, skänkte iallafall oss lite sömn. Halvsovandet avbröts med jämna mellanrum på ett lugnt och avkopplande sätt då tåget saktade in och stannade i alla småbyar längs banans sträckning. Folk stod i natten och småpratade på perrongerna och man kände dofter utifrån tillsammans med svalare luft komma in genom det öppna kupéfönstret när tåget sakta dunkade vidare.

Dag 2: Tisdag 13 aug
Efter en väldigt avkopplande sömn, trots att man inte sov så djupt, vaknade vi kring 8-tiden. Vädret var kanon och efter uppfräschning stod vi i passagen utanför kupéerna och studerade det polska landskapet som flög förbi. Plötsligt dyker den gigantiska konduktörsdamen upp. Hon mumlar något oförståeligt men vi lyckas förstå att hon frågar om vi vill ha thé eller kaffe att dricka till frukosten. Vi hade inte förväntat oss någon frukost, men det ingick tydligen. Efter någon minut kommer hon trippande, eller nja, kanske klampandes med tunna plastmuggar fyllda till bredden med kaffe, och tre chokladfyllda croissanter. Att hon inte spillde ut kaffet på det skumpande tåget var ett under. Samtidigt fick vi tillbaka våra biljetter som hon kvällen innan roffat åt sig i all hafs. Tydligen funkar det som så i Polen att konduktören tar hand om biljetterna under hela tågresan. Efter ett oräkneligt antal stopp i små samhällen med slitna hus och perronger närmade vi oss Krakow.

Eftersom vi ville bo billigt så hade vi på internet bokat ett av de billigaste rummen vi kunde hitta i Krakow. Vi gick mot utkanten av centrum och letade upp stället som låg några kilometer från stationen. Det visade sig vara någon typ av internetcafé kombinerat med uthyrning av väldigt enkla rum. Tre smala sängar, ett rangligt bord i mitten och en glödlampa i taket var precis vad vi behövde. Efter en dusch och en stunds slappande gick vi neråt mot den äldsta delen av Krakow där vi skulle träffa vår lärare Peter som tagit flyget ner. Under en fika på ett sjysst café bredvid den stora katedralen i den gamla delen av staden planerades de kommande dagarnas aktiviteter lite löst. Det skulle visa sig att de polska caféerna och restaurangerna blev välbesökta av oss fyra svenskar den följande veckan efter att dagarna varit fyllda av intressanta utflykter.

Efter fikan gick Öjje, Vanja och jag in i den gotiska St.Maria kyrkan (1222) samtidigt som Peter satt kvar med sin Espresso. En tradition är "hejnal" - en trumpetsnutt som spelas varje timme från de fyra sidorna av kyrkans högsta torn. Den väldiga byggnaden var extremt utsmyckad på insidan. Bland annat fanns en stor altartavla som hade försvunnit under andra världskriget, men efter kriget återfunnits och åter monterats på sin ursprungliga plats. Bland alla turister som imponerades av det storslagna satt en gammal man och biktade sig för sin gjorda orätter.

Under kriget var tysken Hans Frank generalguvernör och liksom annan SS-personal bosatt i slottet i centrala Krakow. Frank var amatörhistoriker och hade därför förbjudit all förstörelse av staden, utom dess judiska befolkning som uppgick till 175000 före kriget, och 100-200 idag. Inne på slottets stora borggård med utsikt över floden Wisla byggdes under 40-talet en stor byggnad i typisk tysk Albert Speer-stil. Huset skiljer sig mycket från resten av de gamla byggnader som finns där.

Efter en promenad i staden och ett besök runt det Jagiellonska universitetsområdet, etablerat 1364 av Casimir den Store, var det dags för käk på ett ungerskt ställe, mycket gott!

Vi besökte ett antal gamla synagogor när vi gick mot den gamla judiska delen Kazimierz. En av de besökta synagogornas gravplats blev under kriget fylld med jord och därmed förstördes många gravstenar. Under efterkrigstiden har jorden grävts bort, och många gravstenar har inte kunnat lagas eller identifieras. Dessa gravstenar har därför byggts in i den mur som omgärdar gravplatsen. Liknande förstörda gravstenar var det som lägergatan i lägret Platzow anlades av under kriget (se Schindlers List). När vi gick genom denna del av staden så kom vi även till platser där filmen Schindlers List är inspelad.

Efter en mycket intressant dag var det dags för lite sömn innan vi dagen efter skulle åka till Auschwitz.

Dag 3: Onsdag 14 aug
Klockan 07 serverades en god frukost på hotellet där Peter bodde. Öjje, Vanja och jag gick dit på morgnarna för att käka. Denna onsdag regnade det, men var ändå ganska varmt ute. Frisk luft! Dagen innan hade vi hyrt en bil med tillhörande chaffis som skulle ta oss till Auschwitz. Prutandet från vår sida hade gått så långt att han vägrade köra när vi någon dag senare försökte anlita honom igen. Vårt mål för dagen låg några mil nordväst om Krakow. Vår chaffis försökte på bästa sätt på engelska berätta vad vi åkte förbi på vägen. Han hade nog övat in allt han skulle säga, för när någon av oss frågade om något så sa han bara "yes yes", eller så låtsades han om som han inte hört. I alla fall så kom vi fram till byn Ocewiécim vilket är det polska namnet på Auschwitz. I detta område låg två koncentrationsläger/arbetsläger, Auschwitz I och Monowitz, och ett förintelseläger, Birkenau. Ett antal stora producerande företag som utnyttjade lägrenas arbetskraft låg även i området. Monowitz låg i direkt anslutning till dessa fabriker. Av Monowitz finns inget kvar idag. Auschwitz I och Birkenau finns däremot kvar, varav Auschwitz I i nästintill samma skick som efter kriget.

Vi besökte båda de kvarvarande lägren denna onsdag. Vi började med Auschwitz I som från början var en gammal militärförläggning, och tittade på den dokumentärfilm som visas där. Filmen är inspelad dagarna efter att lägret befriats av de ryska styrkorna. Mycket sevärd! Eftersom det finns så mycket information om detta ämne på Internet och i litteratur så blir det inga utläggningar med fakta här, mest bara en enkel reseberättelse. Väl inne i lägret besökte vi bland annat ett antal hus som innehöll utställningar av tiden då lägret var i drift. Bland annat fanns mycket stora mängder skor, proteser, väskor och annat som blivit kvar. Tygrullar där tyget var gjort av människohår fanns också. Tyget användes enligt uppgift av bland annat tyska ubåtsbesättningar. Två byggnader som kallas Block 10 och Block 11 användes för genetiska experiment och tortyr. I detta läger ligger den första gaskammaren med krematorium som användes innan den stora förintelsemaskinen kom igång i Birkenau.

Eftermiddagen kom och vi åkte med vår polska chaufför till huvudlägret Birkenau. Vi gick in genom den stora huvudporten där järnvägsspåret även leder in i lägret fram till platsen för selektionen, alltså den plats där en lägerläkare stod och pekade höger eller vänster, leva eller dö, åt de ankommande massorna av människor.

Vi gick högervarv in i det rektangulär-formade lägret. Vi passerade ett antal av de baracker som fortfarande finns kvar. I övrigt står de flesta byggnader i ruiner. Hela lägret var indelat i olika zoner, beroende på var fångarna härstammade ifrån. De människor som fått överleva selektionen bodde i lägret, de andra skickades genast till någon av de fyra gaskammare som fanns. Vi gick vidare genom regnet längre in i området och kom fram till den lilla björkdunge som ligger bredvid krematorium 4 & 5. I denna björkdunge fick de människor som skickats till döden klä av sig och vänta på att de skulle ledas in i gaskammaren i krematorium 5. Denna byggnad, liksom nummer 2 & 3 sprängdes av tyskarna strax innan ryssarna anlände. Krematorium nummer 4 som ligger 50 meter från nummer 5 sprängdes av fångarna själva, och blev aldrig fullt uppbyggt igen.

Vi gick vidare ca 200 meter tills vi kom till Sauna-byggnaden där de fångar som fått leva skulle kläs av, rakas, duschas och undersökas. Denna byggnaden finns kvar, med duschmunstycken och annan utrustning. Husets golv är klätt med glasplattor som ligger några cm ovanför golvet. I ett rum finns en vägg fylld med foton som hittats i lägret. Ljussättningen mot väggen är mycket fin, och ljuset och alla fotona speglar sig effektfullt i glasgolvet.

Väl ute igen så har regnet avtagit något, och vi fortsätter mot krematorium 2 & 3. Hela tiden passerar vi skorstensruiner, vakttorn och stängselstolpar mm. Området är mycket stort. Bredvid de sprängda nummer 2 & 3 ligger numera ett stort minnesmonument, precis i slutet av järnvägsspåren. Bredvid nummer 3 låg Dr.Mengeles barack där han genomförde experiment i huvudsak på tvillingar, mest barn men även på vuxna. Vittnesmål från några av barnen berättar om de hotfullt brinnande och rykande skorstenarna som var aktiva dygnet runt, precis bredvid dem.

Att göra en detaljerad beskrivning av hela området och vad som försiggick här skulle ta alltför lång tid och för mycket plats i anspråk, så jag hänvisar till böcker och Internet för de som är intresserade av ämnet.

Efter vårt besök åkte vi med samma chaffis, som stått och väntat på oss hela dagen, in till Krakow igen. Kan inte ha varit någon lönsam business för honom med tanke på vad vi betalade. Det var matdags, och vi hittade ett schysst sushi-ställe vid det stora torget mitt i stan. Det var första gången jag och Vanja käkade sushi. Jag kan inte påstå att jag tyckte det var gott. Vi drog sedan hemåt mot vårt slitna lilla kyffe.

Dag 4: Torsdag 15 aug
Den fjärde dagen i Krakow började på samma sätt som de övriga. Efter dusch och packning av kameror mm gick vi till Peters hotell och käkade frukost. Denna dag då ett sommarregn hängde i luften hade vi planerat att ta en avstickare från den krigstids-inriktning de andra dagarnas besök hade haft. Vanja, Öjje och jag tänkte efter frukosten leta upp någon som kunde ta oss till en by utanför Krakow som heter Wieliczka. Här finns en gammal saltgruva som numera fungerar som turistfälla. Vid buss- och tågstationen som låg utanför frukosthotellet hittade vi en minibuss som tog folk till vårt mål för dagen. Vi betalade de få zloty som resan kostade och hoppade ombord.

Väl framme i Wieliczka ställde vi oss i en av de långa köerna av saltgruvehungrande människor. Varje grupp var tvungen att ledsagas nere i gruvan av en guide. När väl den engelskspråkiga gruppen var samlad började nedstigningen till ca 100 meter. Man tog sig ner av en nästintill oändligt lång trappa byggd i kraftiga träbalkar. Ju längre ner vi kom desto fuktigare och kallare blev det. Rundturen började i ett av de många bergsrum som fanns där nere. Förutom rummen fanns stora salar utgrävda i berget. Gångarna som förgrenade sig ut i berget var på många ställen fyllda av saltutfällningar i tak och på väggar. Den polska guiden var nog den enda vi träffade på i Polen som var riktigt duktig på engelska. I de lite större rummen och i de stora salarna hängde stora lampkronor tillverkade i salt. Var man än gick så fanns skulpturer i salt. Ju längre in och desto djupare vi kom desto häftigare blev omgivningarna. Djupa schakt som dök flera våningar ner med smala broar och trappor utmed väggarna, gröna underjordiska små sjöar i värsta Indiana Jones-stil. Det gröna vattnet tillsammans med det svaga ljus som fanns där nere gjorde mystiska ljuseffekter på de omgivande vertikala bergsväggarna där smala träbroar slingrade sig många meter upp. Detta tillsammans med den svala temperaturen, fukten och eko-effekten gjorde det hela väldigt speciellt. Vi letade oss vidare. Plötsligt sitter en orkester (!!!) och spelar i en av de stora salar vi passerar. Jag undrade när vi gick förbi hur roligt den unga blonda tvärflöjtspelande tjejen tyckte det var att sitta 120 meter under jordytan med ett gäng gamla gubbar och spela hela dagarna.

Till slut hade vi nått 140 meters djup och nu gick bara gångarna uppåt. Guiden berättade att den del av gruvan som var öppen för turister bara var en bråkdel av hela nätverket av gångar. Under oss fanns ytterligare 6 våningsplan. När vi till slut var 70-80 meter från ytan kom vi fram till en jäkligt skranglig och gammal hiss som snabbt skulle ta oss de sista metrarna till dagsljuset. På ca en kvadratmeter trycktes fyra personer in, och dörrarna, som liksom väggarna var tillverkade av perforerad plåt, stängdes. Väl uppe igen satte vi oss på en liten uteservering och käkade något lite snabbt innan vi tog minibussen tillbaka till Krakow.

Vi mötte Peter på en uteservering utmed randen av det stora torget mitt i stan. Vädret var schysst, lite molnigt men varmt och skönt. Vi hade sedan vi kommit ner till Krakow försökt att beställa öl, men fått till svar att eftersom påven Johannes Paulus II skulle besöka sin hemstad denna vecka så hade ett förbud mot att sälja alkoholhaltiga drycker gått ut till alla försäljningsställen, från restauranger till minsta tobaksbutik. Hur vi än försökte fick vi ett ej diskuterbart nej till svar. Den sedvanliga latten beställdes in och vi satt där och spanade ut över det pulserande torget. Plötsligt kommer en väldigt gammal, väldigt rynkig och väldigt liten böjd gumma fram klädd i en knallblå regnkappa. Hon hade precis fått en brödskiva med ett tjockt lager smör av någon i personalen på restaurangen/fiket vi satt på. Vi förstod att hon var mycket tacksam, hon mumlade något med uppskattande röstläge och gick fram till bland annat oss och mumlade ännu mer samtidigt som hon tacksamt vände blicken åt personen hon fått brödskivan av och pekade åt dennes håll. Kamerorna var som alltid i högsta hugg och hon fastnade givetvis på filmen. Hon gick vidare bort på torget och en massa hundar som verkade ha fastnat för gumman skuttade runt omkring henne.

I en dagstidning läste vi att massor av regn hade översvämmat centrala delar av Europa. Prag låg under vatten, liksom andra stora städer. Eftersom vi inte var så jättelångt från den drabbade regionen undrade vi vad som skulle hända då plötsligt senare på kvällen himlen öppnade sig och regnet forsade ner och åskan gick samtidigt som vi satt och käkade mexikanskt på en annan uteservering på torget. Det var riktigt skönt att sitta skyddade för regnet under de stora solskärmar som var uppställda samtidigt som vattnet rusade ner från himlen och rann i små floder utmed rännstenen. Blixtarna gjorde så de två höga tornen på St. Mariakyrkan avtecknade sig fint mot den upplysta himlen.

Efter en skön lite lugnare dag än de tidigare, drog vi hemåt mot vårt rum och vilade upp oss för den dag som skulle komma.

Dag 5: Fredag 16 aug
Det fanns varje morgon sex frukostmenyer att välja mellan på Hotel Europeiski. Det var inte så värst mycket som skiljde dem åt precis, men jag försökte variera mellan de olika i alla fall. Vädret var även denna morgon riktigt fint och det skulle visa sig hålla i sig hela dagen. Ett mål för dagen var att försöka få fram information om påven skulle visa upp sig någonstans, och i så fall var och när. Hela Krakow, hus och bilar mm, var smyckat med röd-vita, blå-vita och gul-vita flaggor, och massor av poliser, militärer, scouter och nunnor rörde sig i stora skaror i stan. Påven fanns på bild överallt. På St. Mariakyrkans två torn hängde stora banderoller med påvens ansikte. Det var en stor händelse att Hans Helighet skulle besöka staden. Två ytterligare mål var att Öjje och Peter skulle klippa sig på något billigt hak, och dessutom skulle vi hyra en bil någonstans för morgondagens biltur till Ukrainska gränsen där vi skulle besöka ytterligare två förintelseläger. Chaffisen med slickfrisyr som kört oss till Auschwitz vägrade att ställa upp igen, han tyckte vi betalat för dåligt.

Vi gick mätta och nöjda ut på stan för att leta information om påvebesöket. Vi var inne i något som var en mix av ett stort varuhus och en galleria för att köpa något att dricka. Förutom huvudbutiken som såg ut som det svenska Överskottsbolaget fanns det en massa små holkar där det satt en, ibland två, polska damer och försökte sälja prylar av olika slag. Inte en enda kund åt damerna fanns i sikte.

Utomhus hörde man på avstånd predikningar och musik. Vi gick i dess riktning och de blev allt starkare. Till slut nådde vi fram till ett mycket stort grönområde där det hölls en förberedande mässa av något slag. Påven skulle senare på dagen besöka parken och hålla en mässa och ett ”tal” där. Efter att ha strosat runt och sett oss omkring där gick vi tillbaka en bit till ett hus vi tidigare sett inhyste bland annat en Hertz biluthyrare, ett fik och en frisör Perfekt! Öjje och Peter gled in till klippstället där en storväxt svettig dam i 55-årsåldern arbetade tillsammans med en 20-årig tjej. Vanja och jag satte oss vid ett bord utanför fiket och köpte något att dricka samtidigt som man hörde alla de heliga männens stämmor spridas för vinden. Efter en stund kom Öjje ut och protesterade kraftigt mot att den svettiga kvinnan klippt honom, hennes andedräkt var tydligen inte att leka med. Efter en stund var även Peter klar. Han hade inte heller sluppit från den flåsande damen och hans omdöme var detsamma som Öjjes. Efter fikan stack vi in och hyrde en Opel Astra som vi skulle hämta tidigt dagen efter på flygplatsen.

Vi hade fått uppgifter från en polis att Påven skulle åka från grönområdet in genom centrum längs en huvudgata vid 18-tiden. Vi tyckte därför att det vore nog inte en dum idé att ställa sig längs vägen i god tid innan med tanke på den kraftiga hysteri som fanns kring det hela. Rep hade spänts upp längs hans färdväg, och var tionde meter stod en polis. Mitt emot den plats vi vid 15-tiden satt oss på för att invänta den kommande uppståndelsen stod en ung polistjej. Poliserna vid de omgivande posteringarna var manliga. Hela tiden patrullerade andra av ordningsmakten anställda området, och passerade då sina kollegor som stod med tio meters mellanrum. Inte en enda patrullerande konstapel stannade och snackade med de manliga poliserna, men den unga tjejen hade hela tiden en eller flera att prata med. Såg ganska kul ut från den åskådarplats vi hade på andra sidan gatan. Tiden närmade sig till slut 18 men det märktes att det inte var rätt information vi fått tag på. Än hade inte de stora skaror av människor vi väntat på kommit, om än en del börjat inta väl valda platser längs gatan. Klockan närmade sig 20 och vi började bli ordentligt trötta på att vänta längre, men nu var massor av folk i alla åldrar på plats. Det hade börjat skymma och en halvtimme senare när vi förstod att påven var på gång var det nästan mörkt. Ett stort antal polisbilar och specialutrustade Land Rovers eskorterade den heliga herren då han närmade sig i sin specialbyggda vita bil där han satt i sin stol under en stor skottsäker ostkupa i glas. Folk var som tokiga. Små barn liksom de äldre skrek som besatta, många grät. Inget snack om att den gamle mannen var omtyckt. När han svischat förbi skingrade sig massorna och vi gick inåt centrum igen. Vi hade suttit och väntat i fem och en halv timme, men det var faktiskt kul att se hur en enda person kan orsaka sån uppståndelse hos gamla likväl som unga.

Nu var vi hungriga igen, och gick till något ställe och käkade som vanligt. Vi hade innan resan bokat vårt boende på nätet, men den sista natten hade vi bokat ett annat ställe än där vi bodde de övriga nätterna. Vi var därför tvungna att tidigt innan morgondagens biltur leta upp det andra stället, vilket vi inte riktigt var så roade av att behöva göra. Vi beslutade oss därför att undersöka om vi kunde få ett billigt rum på Peters hotell. Det visade sig att priset var överkomligt så vi valde det istället för det andra. Vi skulle upp väldigt tidigt dagen efter, så vi släckte den nakna glödlampan i taket någon timme tidigare än de andra kvällarna.

Dag 6: Lördag 17 aug
Klockan 04.56 ringer min mobil och väcker oss. Detta hade varit den sista natten vi bodde på detta stället. Alla våra prylar samlades ihop. Att få ner alla kameror, kläder, böcker jag köpt, och annat i de två ryggsäckar jag hade var inte det lättaste. Till slut var vi i alla fall färdiga. Med den lilla ryggsäcken på magen och den stora på ryggen gick vi denna tidiga lördagsmorgon genom Krakows tysta, lugna gator mot Peters hotell. Vi checkade in på vårt nya rum vilket givetvis hade mycket bättre standard än vårt förra. Den sedvanliga frukosten käkades i hotellets matsal innan vi beställde en taxi som skulle ta oss ut till flygplatsen där vi skulle hämta vår hyrbil. Allt gick bra och till slut satt vi med en karta i knäet i en helt ny Opel Astra.

Dagens tripp skulle ta oss 100 mil genom den polska landsbygden på dåliga vägar bort till gränsen mot Ukraina, och tillbaka till Krakow igen på en något större och därmed bättre väg. De byar och städer vi ville besöka var till att börja med Tarnow som ligger några mil öster om Krakow. Sedan skulle vi ta oss mot Belzec vilken ligger ännu längre österut. Vi hade lagt in förintelselägret Sobibor i en reservplan ifall vi märkte att tiden räckte till. Tyvärr var tiden för knapp för att hinna med detta, så vi inriktade oss istället på att bara åka vidare till staden Lublin och det förintelseläger som ligger där, Majdanek. Därefter var det en lång biltur innan vi var tillbaka i Krakow.

Det var en fin morgon och solen värmde framemot förmiddagen bort morgondiset samtidigt som vi hade satt in siktet på Tarnow. 1941 koncentrerades stadens judiska befolkning till ett ghetto mitt i staden, precis invid den stora synagoga som en gång i tiden stod där. Synagogan förstördes under kriget, och numera står bara en del av biman kvar som var placerat mitt i synagogan. Det var i Tarnow den första deportationen började. Det var till att börja med politiska fångar som skickades iväg. Uppsamlingsplats för deportationerna var ett litet torg mitt emot det judiska badhuset mitt i Tarnow.
Vi gick runt i det lilla centrumet med butiker, och ett torg som denna dag var fyllt med någon typ av scouter som till fots var på väg till Krakow och påvebesöket som pågick där. Om man gick fram till de äldre bostadshusen som fanns kvar och tittade noga där namnskyltar satt invid dörren, kunde man se att där suttit något tidigare. Huset hade före kriget ägts av någon av de judiska invånarna, och då hade det suttit en liten bönerulle invid dörren. Det var från bönerullen märkena i dörrkarmen kom. I filmen Schindlers List finns en scen där människor blir utkörda ur sin lägenhet, och då tar ner bönerullen från dörrkarmen. Efter kriget hade de judiska husen i Tarnow tagits över av andra. I denna stad uppgick den judiska befolkningen till ca 25 000 innan kriget. Idag finns ingen kvar. De ursprungliga judiska byggnaderna som står kvar vittnar om den tid som en gång var.

Vår snabba visit i staden var över och vi körde vidare österut mot Belzec. Efter en massa mil stannade vi vid en bensinmack med tillhörande restaurang/servering som låg utkastad på en ganska hög punkt på slättlandskapet. Stället måste ha varit ganska nybyggt för standarden var nästan som den man är van vid i Sverige. Vi satte oss med varsin kaffe i förmiddagssolen på en gräsmatta bredvid parkeringen en stund.
Ju längre österut vi kom desto mer slitna var de många byar vi körde igenom. Många små altaren smyckade med blommor och något helgon passerades. På telefonstolparna som kantade vägarna var det ganska vanligt att storkar byggt sina bon.

Vi närmade oss byn Belzec. Vi hade ingen aning om var i omgivningarna förintelselägret vi skulle besöka hade legat. Av de sex förintelseläger som fanns är det Belzec som jag hittat minst mängd information om. Vi tänkte att om vi följer järnvägsspåren vi såg i byn så kanske de kan leda oss i rätt riktning. Vi passerade stationshuset där tågen med transporter till lägret stannade för att byta förare för den sista biten in i lägret. Efter någon kilometer kände jag igen ett hus från gamla foton. Vi svängde in på en parkering som var avsedd för en stor fabrik som låg på andra sidan vägen. Vi visste inte med säkerhet om vi kommit rätt, men gick uppåt huset för att titta. Vi tyckte det var väldigt konstigt att det inte fanns någon skylt eller någon som helst information om vad detta var för plats. Jag kände mig ganska säker på att detta måste vara platsen där lägret en gång legat, huset kändes mycket bekant. Det visade sig att det stod obebott, och bredvid byggnaden hittade vi en skylt som bekräftade att vi kommit rätt. Förutom den lilla skylten fanns ingenting, absolut ingenting som visade på platsens historia. Det kändes mycket konstigt, lite kyligt och obekvämt.

Vi hade köpt en bok i Krakow som en av de mycket få som överlevt lägret skrivit. Han hade där ritat upp en skiss av hur lägret sett ut. Med den som hjälp försökte vi lokalisera oss och få en bild av var de olika delarna av lägret legat. Vi hittade först en liten husgrund, ca en kvadratmeter stor. Vi förstod att det måste vara den lilla vaktpostbyggnaden med telefon som författaren ritat ut på sin karta. Det stämde ganska bra när vi jämförde kartan med vad vi senare skulle hitta. Vi var nu inne på området där, från den 17 mars -42 till december samma år, 600 000 människor gasades ihjäl med hjälp av en motor som ledde in avgaser i någon av de sex gaskammare som fanns. Vi gick längre in över en stor öppen plats, ungefär i storleken av en fotbollsplan. Marken var full med krossat och bränt rött tegel. I övrigt var det gräs, sly och skog som området bestod av. Alla träd var lika stora vilket tyder på att de har samma ålder och inte stått där så länge. Inte mer än 60 år. Området låg på en svag sluttning. I den övre delen av den öppna platsen vid kanten till skogspartiet låg ovan jord en cementgrund på ca 2x3 meter. Vad denna använts till visste vi inte då. På denna låg blomsterbuketter och små runda stenar. Invid växte ett lågt krokigt träd där det stod en minnesskylt avseende en ”Family from Lipno”. Längre upp i skogspartiet visade oss kartan det skulle ligga massgravar.

I Belzec fanns inga ugnar, så därför begravde tyskarna sina offer i stora massgravar. Då de ryska styrkorna var nära grävdes en del gravar upp, liken brändes och benresterna krossades i en speciell maskin. Resterna spriddes sedan ut. Detta för att ohyggligheterna inte skulle avslöjas. Tyskarna hann dock inte göra arbetet klart, så många gravar finns kvar idag.

När vi kom in i ett av skogspartierna fanns där ett sorts mönster. Ytor med en storlek av ca 10x20 meter var upphöjda från den övriga marknivån. Mellan ytorna fanns en smal vägstump innan nästa yta tog vid. Så här upprepades marken flera gånger. Detta låg där kartan visade att de skulle finnas gravar. Det såg ut som det hade körts någon typ av beredningsmaskiner eller traktorer på de små vägarna/stigarna. Maskinerna hade kört upp marken och kanterna av de upphöjda ytorna, vilket hade blottlagt vad som fanns i marken. Överallt kunde man se små benbitar.

När vi kommit hem försökte jag undersöka varför platsen så totalt saknade information eller minnesmärken. Jag hittade då bilder tagna något år innan vi var där. De visade på en helt annan situation. Där fanns minnesmärken, stängsel och en grind. Jag fann även information om att det skett utgrävningar där, och som tydde på att platsen skulle renoveras. Antagligen hade vi kommit precis i en brytpunkt, då allt var bortforslat. På de vägstumpar som fanns mellan gravarna hade stora minnesmärken stått, och det var säkert vid borttagandet av dem som marken körts upp. Samma sak gällde cementgrunden med blommor på.

När vi gått runt en stund till var vi tvungna att åka vidare, vi hade ju långt kvar. Vi gick tillbaka nerför den tegelklädda sluttningen, förbi huset och över järnvägsspåret till bilen. Vi stannade i en liten servering i byn för att köpa något att äta, men ingen kom och hjälpte oss. Istället gick jag och Öjje över vägen till en affär och köpte något att dricka. Vi gick tillbaka till bilen och åkte därifrån. Det kändes skönt att ha Belzec bakom oss. Byn var sliten och det var en kylig känsla över den. Det var säkert bara inbillning, men vi kände oss inte välkomna precis.

Färden gick nu norrut mot Lublin och Majdanek. Halvvägs stannade vi och käkade. Det var ett typiskt väghak. Vi beställde något vi tyckte vi kände igen. När maten kom såg vi att kyparen som också var kock var smutsig och alldeles sårig om händerna. Man åt inte maten med någon glädje direkt. I menyn var priset väldigt lågt, men det visade sig att man inte beställde EN maträtt, utan kyparen förklarade att det funkade så att man beställde en ”grundrätt” och sedan la till pengar för varje tillbehör man ville ha. Köttet var i vårt fall ”grundrätten”, strips, sås, sallad och dryck mm var tillbehör. Priset i menyn gällde bara ”grundrätten”. Det blev jäkligt dyrt till slut, till och med i svenska mått mätt. Antingen var det så här det funkade, eller blev vi blåsta. Troligtvis det senare.

Majdanek var det näst största förintelselägret, efter Auschwitz-Birkenau. Det öppnades i oktober -41 och användes till juli -44. Lägret användes som arbetsläger, mellanläger och förintelseläger. 230 000 människor fick sätta livet till här, av vilka ca 100 000 var judar. Av dessa 230 000 dog ca hälften av sjukdomar som härjade i lägret, och resterande del gasades.

Vi nådde Majdanek under eftermiddagen. Det första vi såg var ett av de stora monument som finns på platsen. Vi körde in genom portarna och parkerade framför huvudingången. Vi gick på en kullerstensbelagd väg bort mot vaktpostens byggnad där en SS-man en gång i tiden stått och fällt upp bommen när någon transport skulle passera. Väl inne på området var den första byggnaden vi stötte på en gaskammare. På en skylt utanför står ”Bad und Desifektion I”. Vi går in och kommer först till ett rum där man rakade fångarna. På en informationsskylt står ett företagsnamn till vilket håret såldes. Vi gick på trätrallar utlagda på det nakna betonggolvet vidare in i byggnaden, och kommer till ett stort duschrum. Alla kranar och duschmunstycken fanns kvar. Man använde i Majdanek dessa duschar till vad de är avsedda för till skillnad från bland andra Birkenau. Fångarna fick duscha för att de skulle bli lugnade och tro att tyskarna bara ville förebygga sjukdomar och liknande. I direkt anslutning till duschrummet låg gaskamrarna. I den första man kom in i var taket uppstagat med kraftiga träbjälkar. Här använde man Zyklon B-tabletter vilka bildade den dödliga gasen pga den fuktighet som alla de människor som var intvingade där genererade. Tabletterna kastades ner genom hål i taket. Vid kraftigt användande av gasen färgas betongen blå. Väggarna här var alldeles blåfärgade. Gick man vidare kom man till ett rum som hade två ingångar till ytterligare två gaskammare. I den ena av dessa användes även Zyklon B. Det var blåfärgade väggar även här. I den andra däremot så användes koloxid. I ett litet litet rum bredvid stod en SS-man med gastuber fyllda med koloxid. När han öppnade ventilerna och gasen strömmade in stod han och övervakade det hela genom ett titthål i väggen.

Vi gick ut på andra sidan av byggnaden. Bredvid fanns ytterligare en likadan byggnad med samma innehåll. Vi gick upp längs den kullerstensbelagda vägen som kantades av baracker likadana som de i Birkenau. I några av dem fanns idag utställningar. Barackerna längs denna gata användes förr till verkstäder och liknande. Inne i dem var det mycket varmt och en stark doft av tjära kändes. Bakom barackerna, här i utkanten av lägret fanns en gång i tiden en byggnad där tyskarna hade sina ökända hundar.

Vi gick vidare genom det mycket stora området och kom fram till den enda längan av bostads-baracker som finns kvar idag. Vakttorn och stängsel avskiljde de olika delarna av lägret från varandra. I den andra änden av lägret finns monument nummer två. Det ligger precis bredvid krematoriet till vilket de gasade människorna transorterades från gaskamrarna i andra änden av lägret. Monumentet är en väldig kupol som vilar på tre fyra pelare. Diametern är nog ca 50 meter. Under kupolen ligger en mycket stor hög med aska och benrester. Strax ovanför monumentet och krematoriet finns några djupt grävda diken. Dessa har en hemsk historia. Heinrich Himmler som var högste tyska chef för polisen vid denna tid delade in polisorganisationen i två grenar, säkerhetspolisen och ordningspolisen. Chef för ordningspolisens distrikt i Lublinområdet var SS- und Polizeiführer Odilo Globocnik. Himmler och Globocnik hade planer på ett tyskt nybyggarområde inne i Polen, och därför skulle området bli judefritt. Detta var upprinnelsen till vad som kom att kallas ”Skördefesten” som krävde 42 000 dödsoffer i Lublin-distriktet. Vid dikena i Majdanek dödades under ”Skördefesten” den 3 november 18 100 judar av Reservbataljon 101. Judarna fördes gruppvis, efter att de fått klä av sig, ut till dikena som judiska fångar grävt i oktober -43. Människorna fick gå ner på botten av dikena och lägga sig. På kanten till dikena satt skyttar och sköt. När nästa grupp kom fick de lägga sig ovanpå de andra i dikena och bli skjutna de också. Så här höll det på samtidigt som polacker som bodde omkring lägret stod på sina hustak och tittade på.

Vi gick sedan vidare till krematoriet som byggdes hösten -43. Innan dess fanns ett mindre krematorium i anslutning till gaskamrarna i andra änden av lägret. Inne i den nya byggnaden fanns tio ugnar och ett antal rum. Rummen användes som bränslelager, rum för kroppar och en liten gaskammare. I det forna bränslelagret fanns bland annat en gammal förvriden lastbilsram som använts som galler att bränna kroppar på. Väl ute i friskluften gick vi tillbaka mot huvudingången. Vi passerade en barack som låg avsides mitt i lägerområdet ute på ett fält med högt gräs och sly. Dörrarna var låsta, men genom fönstren kunde man se högar av skor och något som såg ut som en ugn. Solen hade börjat gå ner när vi under tidig kväll gick ut ur Majdaneks portar.

Vi åkte nu sydväst mot Krakow igen. Vi stannade efter några mil i en affär och köpte något att käka och dricka. Ett begravningsfölje passerade oss precis när vi skulle åka vidare. Det var ganska långt till Krakow och man hade då lite tid att tänka och reflektera kring vad det var vi hade fått se under dagen. Innan vi lämnade bilen på flygplatsen igen tankade vi vid en intilliggande mack. En taxi tog oss till hotellet. Vi var tillbaka på rummet vid 23.30. Jag var hungrig och gick därför ner till ett gatukök intill stationen för att käka något. Jag satte mig vid ett plastbord och åt min hamburgare. Det gick förbi två poliser och tittade misstänkt på mig av någon anledning. De ställde sig en bit bort och mumlade något innan de gick vidare. Jag fattade varför när jag såg att det stod en flaska utan etikett med något genomskinligt under mitt bord. Poliserna trodde kanske att det var sprit, och det var ju strängt förbjudet med alkohol under denna vecka pga påvebesöket. Som tur var kontrollerade de inte flaskan. Om det hade varit sprit i den hade jag nog legat risigt till. Mätt och belåten gick jag upp till rummet igen där Öjje och Vanja satt och kollade på tv. Denna natt sov vi i sköna sängar, vilket vi inte skulle göra nästa natt.

Dag 7: Söndag 18 aug
Påven höll fortfarande Krakow i sitt grepp genom tv och radio när vi söndagen den 18 augusti gick ner till matsalen för att äta den sista frukosten på hotellet. Gul-vita ballonger hängde överallt. Denna dag var bara en väntan på tåget som skulle gå mot Gdynia på eftermiddagen. Våra ryggsäckar låste vi in i hotellobbyns väskförråd. Vi gick sedan en sista runda genom Krakows gator och torg. Peter skulle flyga hem, så han fick sticka några timmar innan oss. Det visade sig att hela centrum var avspärrat pga att påven skulle åka genom ännu en gång. När Peter äntligen hittat en väg ut var han kraftigt försenad och tog en taxi till flygplatsen. Öjje, Vanja och jag satt på ett fik på det stora torget och tittade på när påven ännu en gång visade sig när Peter ringer. Det hade varit sånt trafikkaos så hans taxi hade fastnat halvvägs till flygplatsen. Taxichaffisen hade i alla fall förstått allvaret i situationen och gjort allt han kunde för att Peter inte skulle missa planet. Några minuter efter planet skulle gå kom de fram. Som tur var hade planet väntat, så Peter hann med trots allt. Vi andra satte oss senare på hotellets innergård och väntade in tiden tills vi skulle dra oss mot stationen. Väl på tågstationen var vi givetvis försenade. Vi hittade inte rätt spår först, och när vi äntligen gjort det skulle vi till vagnen längst fram. Genom att springa hann vi precis med. Vi fick lite problem med biljetterna som inte verkade stämma riktigt. Till slut stod vi i alla fall i passagen utanför vår hytt och tittade ut över perrongen. Det var väldigt varmt på tåget, minst 30 grader. Nu hade vi 11 timmars tågresa framför oss igen.

Dag 8: Måndag 19 aug
Det var skitfint väder när vi på morgonen vaknade på tåget någon timme innan vi skulle vara framme i Gdynia. Med rutorna nere och den friska luften som blåste in i tåget var det skönt att stå utanför hytten och betrakta jordbrukslandskapet fara förbi utanför. Vi hittade den rätta bussen från stationen till färjan och gick strax därefter på båten som skulle ta oss till Karlskrona. Denna gång slapp vi fraktfartyget vi åkt med till Polen. Passagerarfärjan lämnade Gdynias hamn och stävade norrut. Tio timmars båtfärd kunde vi stå ut med, med tanke på vilket guldväder vi hade. Vi liksom många andra på den fullpackade båten låg och solade och läste på däck. Tiden gick ganska fort.

Den Karlskronska skärgården i solsken är väldigt vacker, särskilt när man kommer utifrån havet. Segelbåtar, och motorbåtar med vattenskidåkare sågs lite varstans medan vi sakta gled mot hamnen. Från hamnen tog vi en buss in till centrum där vi käkade en pizza medan vi väntade på att bli hämtade av Öjjes far.

Väl tillbaka i Växjö gick jag den sista biten från Öjjes lägenhet hem till mig där Den Polska Resan slutade en varm måndagskväll i augusti 2002.